15 maj 1971, platsen är Örebro och Kerstin och Vanja kommer åkande i sin lilla Morris Minor. Så liten att deras hund Hanna tar upp hela baksätet. De parkerar på Järntorget, hoppar ur bilen och korsar sedan Storgatan för att möta upp de andra på uppsamlingsplatsen. Nu ska bara skyltarna delas ut, sen är det dags. Klockan 12 ska de marschera iväg, en marsch som kommer att skrivas in i historieböckerna som Sveriges och Europas första Prideparad någonsin. Arrangör är Gay Power Club 1.
– Ja, här stod vi för 50 år sen, säger Vanja när vi möts på Järntorget i Örebro en dag i maj.
– Det var ungefär lika lugnt då som det är idag, och vädret är lite samma det också tror jag.
Vanja har, precis som då, åkt bil hit idag, men med sin Ingegerd. De bor en bit utanför Örebro, i Storå.
– Vi har varit tillsammans i 39 år, säger Vanja.
– Nej, 41, rättar Ingegerd.
De skrattar.
– Ja, länge är det iallafall, säger Vanja.
Vi börjar promenera den historiska sträckan som de gick för 50 år sen, från Järntorget till Stortorget. Vanja berättar.
– Vi var väl 12-15 personer. Det är lite oklart. Men jag kände inte igen alla som gick med. Och än idag vet vi inte vilka vissa personer är på de bilder som finns från paraden.
Hur kom det sig att ni anordnade den här paraden 1971?
– Vi var less på motstånd och på fördomar, säger Vanja. Det var så många dörrar som hade stängts efter att man kom ut som homosexuell, så vi behövde göra något. Det var överlevnad helt enkelt och jag hade en lust att förändra.
– Jag och min dåvarande flickvän, Kerstin, hade dessutom försökt få in en förlovningsannons i Nerikes Allehanda, men den stoppades. Chefredaktören ringde hem till mig och sa att ’det här går minsann inte. Vi kan inte ta in en förlovningsannons för två kvinnor. Hur skulle det se ut?’
Vanja blev rasande och det var den nekade förlovningsannonsen som blev droppen.
– Vad är det för liv om man inte får leva fullt ut?
Vanja tänkte på 1 maj-tåget, det brukar vara ett bra tillfälle att föra fram sina åsikter.
– Så vi gör väl likadant, tänkte jag och så började jag planera för ett demonstrationståg med de andra i Styrelsen i Gay Power Club.
Vanja var 23 år vid den här tiden och klubben hade beviljats demonstrationstillstånd så paraden kunde hållas mitt i gatan.
– Så särskilt rädda var vi väl inte, men visst gick vi på lite skakiga ben, säger hon.
Och sträckan var kort, inte mer än några hundra meter, men i vissa tidningar kan man läsa att den skulle ha tagit tolv minuter att gå.
– Men det kan inte stämma, då måste vi ha gått väldigt sakta, säger Vanja och skrattar.
Ingen sa något under promenaden, inga utrop eller någon musik. De lät plakaten de bar på tala istället. Där stod det saker som ”Alla har lika värde”, ”Homosex är mänskligt”, ”250 000 svenskar homosexuella”. På skylten som Vanja höll i stod det ”Kunskap raserar fördomar”.
– Den tycker jag var bra, den håller än idag.
Väl framme på Stortorget togs det lite bilder på gruppen. Sen gick de tillbaka till Järntorget igen, på led på trottoaren. Sen upplöstes gruppen. Det blev ingen öl på nån uteservering för att fira att man demonstrerat.
– Nej, just där och då insåg vi inte att vi gjort något historiskt, så jag och Kerstin åkte hem minns jag. Skyltarna kördes sedan till Uppsala där det skulle vara en ny parad några dagar senare. Vi deltog i den paraden också, men det var den sista jag gick i.
Har du inte gått i någon prideparad sedan dess?
– Nej, jag och Ingegerd har bara sett ett par stycken. Två i Örebro och en i Stockholm. Ja, även i New York där vi av en slump råkade hamna mitt i Pride för en herrans massa år sedan när vi åkte och hälsade på Ingegerds dotter som bodde i USA.
Paraden i Örebro, Vanja och de andra som deltog i den historiska marschen föll i glömska. Det är ingen som hört av sig eller som uppmärksammat dem sedan dess.
– Nej det är aldrig någon som vetat att jag gick i den första paraden, den första i Europa. Det har varit helt tyst.
– Inte förrän Jonas Gardell sökte efter mig på Facebook förra året. Då blev det liv i luckan, berättar Vanja och skrattar. Till och med grannarna hemma i byn ringde och sa att Jonas Gardell letar efter dig.
Jonas lyckades få tag på Vanja och berättade att han jobbade på en ny bok där paraden i Örebro hade en viktig del.
– Jonas kom hem till oss och hälsade på och vi pratade i flera timmar, han tyckte att vi som gick i paraden var hjältar. Tillsammans försökte vi ta reda på vilka personerna var på bilderna från paraden men några av dem har vi aldrig sett, varken före eller efter.
Jonas bok som har titeln Ett lyckligare liv kommer ut först i höst men i maj i år, på dagen 50 år efter paraden, satt han i Nyhetsmorgon och berättade om boken, om den historiska händelsen i Örebro och om Vanja och hennes paradvänner. Dessutom arrangerades en parad i Örebro på 50-årsdagen, Vanja och hennes vänner deltog och de bar på skyltar som såg exakt likadana ut som för 50 år sen. Det var Jonas bokförlag som låtit trycka upp dem och budat till Örebro.
– Men på grund av corona kunde vi inte annonsera om eventet, vi fick ju bara vara några stycken.
Men 50-årsdagen har gjort att Vanja uppmärksammats.
– Det har blivit en del intervjuer med tidningar och radio, säger Vanja och berättar att kommunfullmäktige i Örebro ska sätta upp ett minnesmärke i form av en plakett på Rådhuset med anledning av demonstrationen 1971.
Idag är Vanja aktiv i hbtq-seniorerna i Örebro och deltar i deras träffar, hon tycker inte att politikerna fullföljt handlingsplanen för hbtq-personer i länet, men hbtq-seniorerna har varit duktiga på att trycka på.
– Örebro kommun har gått ut med att de ska vara den HBTQ-vänligaste kommunen i hela Sverige. Dom har att jobba på. Inget av målen är i hamn.
I sommar ska hon vara med på Pride i Stockholm, hur det nu blir med den.
– Det vore synd om det inte blir någon parad, säger hon. Jonas och Mark vill att vi ska gå med dem. det hade varit väldigt kul. Det var ju ett tag sedan vi gick en prideparad. Det är väl dags nu, säger hon och skrattar.
Uppdaterad 2021-11-18
