Sommaren är Pridefestivalernas årstid. I USA är hela juni Pride Month och där tävlar företag om vem som kan ösa ur sig flest regnbågar och floskler. I Sverige verkar Stockholm Pride-veckan vara den period som lockar allra flest PR-sugna företag, medvetna myndigheter och välmenande privatpersoner att skriva saker som ”all kärlek är bra kärlek” eller ”för allas rätt att älska vem man vill”. Men det har såklart dykt upp en hel del regnbågsmönstrade budskap redan nu.
Kärlek är som fred – det är något som de allra flesta tycker är fint och positivt. Harmlöst. Väcker mindre obekväm stämning än det som Pride verkligen handlar om för de flesta av oss: Mänskliga rättigheter. Queert knullande. Könsidentitet eller könsuttryck som bryter mot normen. Vilda fester. Hetsiga politiska diskussioner. Att ta plats med mindre socialt accepterade sexuella praktiker eller relationer, som BDSM och flersamhet. Rätten till den egna kroppen. Omfördelning av makt. (Och förvisso en del andra mindre dekadenta och provokativa saker, som vänskap och communitykänsla. Fast inte heller det verkar företagen nappa på.)
Det finns något rart och ofarligt med Jonas och Mark som håller hand, följt av bilder på skrattande regnbågsfamiljer i en hoppborg. Kanske dyker Carola eller årets lesbiska Idol-deltagare upp på en scen. Regnbågsflaggor målade på kinderna på glada människor (inga sura miner här inte! Ingen är arg, alla är vi glada). Heterosexuella cispersoner som råkar vara partiledare och enbart därför går i Prideparaden, vinkar och ler, trots att politiken som bedrivs slår hårt mot en del hbtqi-personer. Klart att denna beskedliga bild också är Pride – för en del. Men den här genommysiga familjefesten är bara en aspekt av Pride. Och den är en bra bit ifrån vad Priderörelsen från början handlade om.
Ja ni vet redan att rasifierade transpersoner som sålde sex var drivande Stonewall-upproret och ni känner till frasen ”the first pride was a riot”. Så jag tänker inte tjata om det. Och saker har ju blivit bättre. Är det inte rimligt att Pride blir mer familjeanpassat och kommersiellt då? Finns det verkligen saker kvar att vara arg över?
Klart att vi kan glädjas över att vi kommit en bit på väg. Där bögar en dag om året möter applåder när de går hand i hand på gatorna. Men Pride är mer än en glad parad och ja, det finns definitivt mycket kvar att göra. Både i Sverige och exakt alla andra länder. Det handlar om allt från utsatthet för våld till att främja hälsa. Som att kunna hålla de där händerna även klockan 03 på en nattbuss utan att bli spottad på. Eller ge unga transpersoner möjlighet att ändra juridiskt kön. Om rättssäkra och rimliga asylprövningar. Om likvärdig och kompetent sjukvård. Om att skapa juridisk trygghet för alla som lever utanför den kärleksfokuserade tvåsamhetsnormen.
Flera Pridefestivaler städar bort obekväma politiska budskap ur paraden. ”Det ska vara en kärleksfest! Ingen demonstration.” Men Pride ÄR en demonstration, en revolt, ett event som är till för att uppmärksamma att det fortfarande finns intersexism, transfobi, bifobi och homofobi i världen. Revolten består även i att vägra vara mindre än vad vi är. Att fira segrar, hångla med främlingar, festa och lära känna nya vänner. Kinkykvarter, dildokubb och gruppsex. Kunskapshöjning kring historia, nutid och säkrare sex. Prata om obekväma men viktiga frågor, som att bemöta rasism eller sexism. Ha vilka könsuttryck vi vill. Och självklart att hoppa i en hoppborg och måla regnbågar i ditt ansikte, om du vill. Kanske alltihop.
Varje gång som någon förminskar Pride till att handla om ”allas rätt att älska vem man vill” osynliggörs transfrågor och intersexfrågor. Och våra begär blir prydligt bortsopade. ”Sex? Usch nej. Men kärlek, det är vackert!” Bah. Kalla mig gärna slampa men jag är absolut inte kär i alla jag ligger med.
Jag önskar att företag, myndigheter och privatpersoner istället uppmärksammade Pride med fraser som ”för allas rätt att vara sig själv” eller ”alla människors lika värde”. Floskler det också, men floskler som inkluderar hela hbtqi-spektrumet och bättre visar vad Pride handlar om. Och pridedeltagande ÄR fortfarande ett politiskt ställningstagande – även om vi måste vada fram genom billigt krafs från företag som skiter i oss resten av året.
