Efter att ha lyssnat på den första svenska föreläsningen om detransition, med Emelie Köhler som driver sidan Detransinfo.se, är det särskilt ett uttalande som dröjer sig kvar.
– Min syn på det här kommer av levd erfarenhet, det blir helt absurt att kalla mig en transfob. Istället bör vi sätta fokus på vad som gör att en transition är en säker väg för någon eller inte.
Köhler uttryckte detta i relation till de diskussioner som gärna uppstår, när personer som ifrågasätter sina motiv till en transition öppet ventilerar sina åsikter.
Köhler levde själv som transman i ungefär fyra år, genomgick dubbel mastektomi och testosteronbehandling, innan hon landade i att könsdysforin hade med annat att göra än det som kallas ”att vara född i fel kropp”.
Efter detransitionen för knappt fyra år sedan, under vilken hon avslutade sin hormonbehandling och började acceptera kroppen som den var, även om brösten nu var borta, upplevde hon ett utanförskap som inte funnits där tidigare.
– Jag tror inte det är någon som ifrågasätter att en har rätt till att detransitionera. Men, däremot, när vi börjar prata om våra erfarenheter, vad som kan ha gått fel på vägen eller eventuell kritik mot vården, då blir det känsligare och ett lite annat motstånd.
Emelie Köhler exemplifierar det hon upplevt som motstånd med tidningsrubriker från debattartiklar, till exempel: ”Tystas verkligen den som ångrar sin könsbekräftande vård” och kommentarer i sociala medier kopplade till detransions-berättelser: ”Du vill att barn och ungdomar inte ska få vård, men du är inte transfobisk? Okej okej”.
– Säg att någon har varit med om en flygplanskrasch och folk skulle säga ”det är helt okej att du varit med om en krasch, det händer, men prata helst inte om det för då kan folk bli rädda för att flyga i framtiden”. Även om flygplanskrascher är extremt ovanliga så gör vi ju allt för att förstå vad som har gått fel, hur vi kan göra så det inte händer igen, menar Köhler.
Hon är inte ensam om att uppleva ett utanförskap, eller brist på stöd från communityt. Flera detransitionerade som öppet berättar sin historia vittnar om samma sak. En 35-årig kvinna skriver till exempel såhär i ett forum på nätet:
”När jag detransitionerade hade jag önskat att jag hade en vän som trodde på mig, och ville höra på mig. Jag trodde att komma ut som trans skulle få mig att känna mig ovälkommen och missförstådd, men inget har fått mig att känna mig så ensam som att gå den motsatta vägen.”
Under frågestunden passar jag därför på att ställa en fråga till Emelie Köhler om vilken typ av stöd hon saknar från de breda hbtq-organisationerna, och hur communityt kan hjälpa detransition-gruppen bättre i framtiden.
– Till exempel kan Transformering.se göra en riktig stödsida, med material och länkar till bra hemsidor, svarar hon.
– Det är en sak att säga att det är accepterat att detransitionera, men man kan också visa aktivt intresse för våra erfarenheter. Ett stort problem är att många känner skuld och skam, många lägger väldigt mycket av ansvaret på sig själva, när det nånstans är transvården och andra omständigheter som brustit. Var med och för fram nya samtal!
Varför vissa väljer att avbryta sin behandling eller ”byta tillbaka” vet ingen i dagsläget. Än så länge finns endast en studie gjord på gruppen: ”Detransition – Related Needs and Support: A Cross-Sectional Online Survey”, vilken nyligen släpptes. I den uppger 70 procent av respondenterna att anledningen till detransitionen handlat om att könsdysforin inte haft med kroppen att göra. Vissa menar att motiven bakom i själva verket handlat om PTSD, kroppshat, psykisk ohälsa, barndomstrauma, en ovilja till att vara maskulin som kvinna eller lesbisk.
Särskilt de sistnämnda motiven väcker tankar, i och med att gruppen unga med tilldelat flickkön ökat explosionsartat i statistiken över de som sökt transvård senaste tio åren, om man jämför med tidigare generationer. Under frågestunden ställdes därför en del känsliga frågor, som om man hanterar dem oaktsamt kan resultera i utökade motsättningar och polarisering. Jag gör ändå ett försök att, med respektfull intention, återge det många åhörare var intresserade att få svar på, vilket jag formulerar såhär:
Kan kampen för transrättigheter, om än oavsiktligt, skymma kvinnors och lesbiskas perspektiv också i hbtq-sammanhang?
Emelie Köhler ser en risk för det. När hon för två år sedan letade Pride-evenemang att gå på fick hon upp mellan 150 – 200 träffar på sökordet ”trans” och ”queer”, vilket var att jämföra med tio träffar på sökningen ”lesbisk”.
– Det säger ändå något, menar Köhler.
Om slagsidan blivit så kraftig, hur påverkar det de som är unga och osäkra på sin sexualitet eller plats i tillvaron idag?
I Emilie Köhlers fall handlade könsdysforin, enkelt uttryckt, om en oförmåga att acceptera sig själv som en lesbisk och maskulin kvinna. Det kan vi inte att blunda för. Är det möjligt att, med allas bästa i åtanke, framöver jämna ut obalansen och se individen framför ideologin, vilken den än må vara?
Med detta dock inte sagt att transperspektivet återigen ska förpassas till marginalen. Däremot att lesbiska rum och krafter, uppenbart, behöver fortsätta emanciperas. Våra unga ska inte tro att butchflator, eller fjollbögar för den delen, är cementerade i Stonewall-tiden.
Avslutningsvis, hur går vi framåt härifrån? Emelie Köhler svarar med ytterligare en slide i sin PowerPoint-presentation:
- Få bort stigma och tabu kring detransition för en grupp som redan tyngs av svåra trauman och isolering.
- Att göra medicinsk transition säkrare för de som överväger en sådan.
- Sätta dysforiska individers mående i fokus och inte låta politisk, samhällelig könsdebatt polarisera ännu mer och äventyra unga personers framtid.
