Jag läser just nu den medialt helt fenomenalt bevakade boken Om könets existens, av Kajsa Ekis Ekman. Har kommit till hälften.
Passade på att prata med kloka Aleksa Lundberg för att få mer perspektiv, läser RFSLs faktakoll och har följt en del av debatten. Efter hälften av boken – så detta är inte en recension – blir jag riktigt illa till mods.
Aleksa Lundberg frågade mig hur jag som gammal homokämpe ser på att transfrågan tar så stor del av hbtqi-debatten och kampen just nu.
Hrm. Det har tagit tid för mig att lyssna in diskussioner kring genus, kön och könstillhörighet och jag och säkert några andra homo-bisexuella syskon har suckat över att inte hänga med och inte veta hur en formulerar sig rätt. Mycket medicin och en del teori blir det. Men den självklara solidariteten, långt från genusvetenskapliga kontroverser, den finns garanterat där.
Jag känner igen tonen i debatten som nu förs i tidigare homodebatter. Likheter mellan diskussionen om kön versus genus och könstillhörighet med den kring synen på ”familjen”. Minns väl hur konservativa till höger och vänster förlöjligade och hatiskt attackerade tanken på likakönade par som en familj. Och hur de flesta partier liksom upphetsade debattörer gav sin själ för att förhindra oss att bilda familj, speciellt då med barn.
För vad händer om synen på familj löses upp, sa de! Löjligt javisst, men framför allt en katastrof. För samhällsordningen och för de oskyldiga barnen.
Att det finns ideologiskt drivna som aldrig kommer se att människan är en komplicerad varelse som inte fungerar enligt ideologierna, det får vi leva med.
Men den fundamentalistiska debatten spårar lätt ur till att kräva ondsinta svart/vita lösningar. Då som nu.
Vi behöver fortsatt kritisera könsrollsmönster och uppmärksamma olika kvinnors och mäns liksom olika transpersoners livssituation. Fortsatt strida om hur vi formar ett samhälle där människor ges samma förutsättningar och möjligheter oavsett t.ex kön, könsidentitet, kulturell liksom etnisk tillhörighet eller sexuell läggning.
Den radikal- (måhända konservativ) feministiska rörelsens alltmer uppskruvade bild av transrörelsen som det stora hotet, tappar sig i denna strid. Den driver ett kontraproduktivt stickspår som lägger sin energi på helt fel diskussion. De 0,04% av befolkningen (Socialstyrelsen 2020) som fått diagnosen könsdysfori fastställd, kan bara anses som ett hot mot kampen för kvinnors rättigheter om man är rejält konspiratoriskt lagd och i desperat behov av symboliska fiender.
Det illustreras då tidigare utrikesministern Margot Wallström nyligen spelade rättrådig medborgare via Twitter: ”Kan det verkligen stämma att Vårdguiden rekommenderar att man ska sluta använda orden kvinna och man, inkl i sammanhang där det handlar om graviditeter och prostatabesvär?”
Jo Margot, det finns kvinnor med prostatabesvär. Om du nu inte menar att Sverige skall följa Ungerns exempel och förbjuda tidigare transsexuella att av det gemensamma ses som just kvinnor. Och ja, det finns transmän som är gravida. På vilket rimligt sätt tar du dig rätten att från din position ironisera över något som inte en millisekund stör vare sig kvinnokamp, prostatavård eller vård i samband med graviditet.
Och hon fortsätter med sina passivt aggressiva ”frågor”: ”Kan vi som fortsatt vill bli kallade kvinnor eller män få göra det OCH samtidigt försvara transpersoners rättigheter?”
Vilka rättigheter stödjer du Margot? Uppenbarligen inte att kvinnor som har prostatabesvär skall inkluderas av Vårdguiden.
Föraktet från radikal- (snarare konservativ) feministiskt håll blir till ignorant översitteri.
Vi behöver lyssna till Aleksa Lundberg och andra som ser annorlunda på sin könskorrigering idag. De som ångrar sig och de som är kritiska till vården. Beslutet att förändra sin kropp är ett beslut för livet och självklart behövs de ingående utredningar som idag genomförs och de behöver ständigt förbättras. Speciellt nu när allt fler unga söker hjälp.
Det behövs i lika stor utsträckning lyssnas till de som söker könsbekräftande vård, unga som vuxna, för att minska den enskildes lidande.
Dessa kanske inte passar in i radikal- (möjligen konservativ) feministiska analyser. Men de är verkliga människor med verkliga erfarenheter. När de tappas blir analyserna just ondsinta.
Jag tänker att Kajsa Ekis Ekman möjligen kommer landa i ställningstagandet att könsrollerna skall krossas, kön tappa i betydelse så att kvinnor både kan ha och inte ha prostata, med eller utan könsbekräftande vård. Att män både kan bära klänning och byxor, älska rosa och blått. Kanske en vision om att könet du föds till inte avgör vem du skall bli, hur du skall bete dig, vad du ska göra i livet, ha över på kontot eller vem den du lever med är.
Men av debatten i media och efter de 110 första sidorna av Kajsa Ekis Ekmans bok gissar jag mig till att även denna möjligen utopiska tanken utgör ett hot mot en radikal- (alternativt konservativ) feministisk kvinnokamp.
Inte helt förvånande då att tidningarna Proletären och Nordfront ger Om könets existens tummen upp.