Jag gråter sällan. Några tårar om jag går på bröllop (ja, jag är exakt så klyschig) samt när hundar eller mammor dör på film, men i övrigt ska det mycket till för att jag ska gråta. Jag säger det inte för att verka macho, jag konstaterar bara att det har varit så som jag fungerat. Men något har förändrats. De senaste två åren har jag gråtit hej vilt. Senast nu i veckan grät jag lite grann när jag läste Svenska kyrkans brev till transpersoner där 943 personer inom kyrkan skrivit under på att vi behöver en feminism som slutar hata på transpersoner och att det förekommer orimligt mycket transhat i tidningar, radio och TV. Då föll ett antal tårar ner på mitt köksbord.
En annan sak som fick mig att gråta var ett telefonsamtal med en mamma till en transperson. Hon grät själv, av oro för sitt barn och för vad det mediala klimatet och den så kallade ”transdebatten” gör med transpersoners hälsa. När hon sa ”jag blir så arg och så ledsen över att de gör så här mot er, det är inte okej”, då grät jag också.
Flera personer har hört av sig till mig för att få veta om Kajsa Ekis Ekman skriver om dom i sin bok. En orolig förälder uttryckte det som ”Klarade vi oss undan? Låter hon mina barn vara ifred?” Det enda denna förälder gjort är att vara öppen med att hens barn är trans, det vill säga berättat om sin vardag som privatperson. Och nu inser hen att det kan leda till attacker från TERFs. Även det genererade tårar från mig. Vad är det för värld vi lever i där en stolt och stöttande förälder riskerar orimliga påhopp? Vilket pris är rimligt att betala för vår synlighet?
När jag tittar tillbaka på den här gråtfesten kan jag konstatera att den började för ungefär två år sedan, i samband med Uppdrag Gransknings klumpiga reportage ”Tranståget” där de framställer trans som en epidemi som drabbar stackars ledsna tonåringar. För det var någonstans där som halva Sverige blev läskigt. Debattartiklar, kommentarer, lagförslag som aldrig kom någon vart. På olika sätt visade en mängd personer att ”nehej du, här i Sverige är vi minsann inte färdiga med att diskutera en minoritetsgrupps existensberättigande”.
För mig är det orimligt att gemene man ska ha en åsikt om könsbekräftande vård. Vilken annan hälso- och sjukvård känner random förskolelärare eller självutnämnd intellektuell att de har kompetens nog att debattera om och vilja avskaffa? På samma sätt är det orimligt hur mycket tid som offentliga cispersoner lägger på att prata om transpersoner. Vad vi vill, vad vi tycker, hur mycket eller hur lite vi sminkar oss, hur våra könsorgan ser ut, vad det är för fel på våra hjärnor. Och så vidare i evigheters evighet. Bara sluta. Låt oss vara ifred.
Jag gråter av glädje och sorg. Av oro. När jag blir rörd. När jag är utmattad. Många tårar blir det. Och jag är så trött på dom. Jag önskar mig en värld där jag slapp gå runt och vara på helspänn, slapp vara tacksam över ett uns av tolerans, slapp oroa mig för att nödvändig hälso- och sjukvård ska tas bort på grund av populism.
Men för att inte vara världens deppigaste person vill jag ändå avsluta med detta: allt är inte skit. Många tårar kommer just från sammanhang där vi tar hand om varandra eller ger varandra pepp och styrka. När någon skriver något snällt på min Insta. När jag ser transpersoner ta plats i allt fler forum. När allierade cispersoner säger ifrån mot transhat. Vi är många som vägrar gå med på att transpersoner ska förpassas tillbaka in i skuggorna. En vacker dag ska vi minnas alla dessa tårar som en del av historien men konstatera att ”det är bättre nu”.
