Skådespelaren Elliot Page intervjuas av Thomas Page McBee i Vanity Fair . Den som har koll på namnen har redan klurat ut att det innebär att en transman intervjuar en annan transman. Det hör verkligen inte till vanligheterna i denna typ av tidning. Artikeln är välskriven och visar hur fördjupat ett reportage kan bli när journalisten har gedigen transkunskap men också av den förtrolighet som kanske bara kan uppstå när journalisten inte är en observatör, på utflykt till Det Spännande Translandet. Här har vi istället ett möte mellan två personer som förenas i ett innanförskap och en gemensam frizon, även när de pratar om svåra saker.
En passage i detta läsvärda reportage väcker tankar hos mig. McBee nämner att han kom ut i 30-årsåldern men att han visste att han var trans redan som barn. Och Page svarar att ”All trans people are so different, and my story’s absolutely just my story. But yes, when I was a little kid, absolutely, 100%, I was a boy. I knew I was a boy when I was a toddler.”
Jag är glad att Page betonar att transpersoner är olika men jag är också frustrerad över att det här är samma gamla historia som vi alltid hör. Inget ont om Page och McBee, och de har självklart rätt till sin egen erfarenhet. Men för mig, som har kontakt med flera hundra transpersoner varje år, är det uppenbart att den här berättelsen inte är den enda. Tvärtom är det allra vanligaste att jag möter personer som börjar reflektera över sin könsidentitet i samband med pubertet/tonår eller någonstans mellan 20-30 år. Man hade inte en susning som litet barn. En del börjar fundera på eller kommer till insikt om sin könsidentitet ännu senare än så. Spridningen är stor.
Varför får vi aldrig höra dessa berättelser? Ett skäl är att en ansenlig mängd personer efterhandskonstruerar, för sin egen skull eller för att bli tagen på allvar av sin omgivning. För inte länge sedan var det dessutom ett krav att ha haft tankarna redan som barn för att få könsbekräftande vård. Så de flesta med könsdysfori valde att säga att insikten fanns redan när man var liten – även om den inte gjorde det. På ett sätt kan det också var en befrielse att tänka ”jag är född så här, har alltid känt det”. Det kan vara som magi för att jobba bort internaliserad transfobi. Och absolut, för en stor mängd personer var det något man visste redan som barn. Precis som Elliot Page kallade man sig själv ett pojknamn och visste att man var kille. Delar du denna upplevelse försöker jag inte ta ifrån dig den. Många känner exakt så.
Men som Elliot Page säger: transpersoner är olika. En del kommer på som barn, men där vägen till självacceptans är lång. Att komma ut – även för sig själv – kan därför dröja många år. För andra fanns inget skav under barndomen. Man bara var. Man kanske till och med trivdes bra. Men när puberteten kom kändes det katastrofalt fel. Fast för en hel del transpersoner var inte puberteten ett trauma. Den kom och gick och sen dröjde det 10 år till innan man plötsligt en dag insåg att ”nämen ser man på, jag är visst trans”.
Det är stundtals tabu att säga att puberteten inte var jobbig. Tankar som ”Var jag trög som inte förstod? Är jag verkligen trans?” kan dyka upp. Men du är inte trög eller mindre trans för det. Däremot har du nog svårare att hitta personer att spegla dig i. Du kan också ha svårare att bli tagen på allvar av din omgivning. Men det är omgivningen som har fel, inte du.
En del föräldrar säger ”Men du var ett så harmoniskt barn, det fanns inga tecken. Du älskade rosa och My Little Pony, inte kan du vara kille?” Detta trots att (och jag hoppas att alla som läser detta vet det) många killar älskar rosa och My Little Pony. Cis som trans. Och harmonisk som barn betyder inte samma sak som cisperson. Det finns inte heller några tydliga tecken: barn är olika. Men föräldrar har precis som samhället i stort svalt den mediala bilden av att den som är transperson alltid ska ha vetat, alltid ska ha betett sig i enlighet med en annan könsroll (en föreställning som dels är felaktig, dels raderar ickebinära liv) och ska skriva under på känslan av att vara ”född i fel kropp”. Trots att många transpersoner känner sig född i rätt kropp. Nämligen i en transkropp.
Behovet av fler narrativ är enormt. Vi behöver få se att det finns många olika berättelser om att komma på och komma ut. Inte minst för att det väcker känslor av otillräcklighet eller tvivel om att vara trans ”på riktigt” hos en del av den stora mängd som inte känner igen sig i den berättelse vi gång på gång får genom populärkultur och offentliga transpersoner.
Jag är glad att Page och McBee delar sina historier i Vanity Fair och vet att det betyder mycket för många, men min längtan efter bredd är stor. För vi behöver få känna att vi är äkta och sanna, oavsett när och hur vi började reflektera kring vår könsidentitet. Alla som inte ”alltid har vetat”. Alla som haft en fridfull pubertet. Alla vars könsidentitet förändrats över tid. Alla som inte hade en aning förrän på vår 50-årsdag. Dessa transberättelser behövs också.
