Jag promenerar upp längs Park Bulvar, Bakus strandpromenad med uteserveringar, rosor i blom och små karuseller. Den är enorm och jag har en lång väg att gå, men stämningen är avslappnad. Människor sitter på parkbänkarna och småpratar. De har sina finaste kläder på sig. De skrattar och några tittar på mig och hälsar. Jag hälsar tillbaka och de skrattar ännu mer. Det är Eurovision. Dock är det bara ett fåtal turister som promenerar längs Park Bulvar.
Jag ska träffa en kille som heter Vugar. Han är 21 år gammal och en av initiativtagarna till Free LGBT Azerbaijan. Jag är sen men vid klocktornet, ungefär mitt på promenaden, står han och ler mot mig. Vi hälsar och det visar sig att Vugar pratar mycket bra engelska. Det är det inte alla här som gör. Vugar nämner en incident som hände kvällen innan. Det är tydligt att han bär prägel av den. Jag har inte ätit så Vugar tar mig med till en lokal restaurang där de serverar äkta azerbajdzjansk mat och gott öl.
– Det som hände igår kväll, säger Vugar, var att jag hånglade med en kille på Euroclub. Och medan jag hånglade med denna kille, kom en fotograf och tog en bild av oss.
På Euroclub tas mycket bilder. Det är något som man måste räkna med när fans, journalister, delegationer och andra festar tillsammans. Det vet Vugar. Problemet med denna bild var dock inte bilden i sig. Känner man inte Vugar, är det svårt att ens se att det är han på bilden. Det problematiska var däremot hur bilden skulle användas.
– Det var en lokal fotograf som tog bilden, fortsätter Vugar. Bilden lades sedan ut i sociala medier. Inom kort hade den 4000 gillare och över 200 kommentarer.
Och det som gillades var inte att Vugar vågade vara sig själv. Det som gillades var att Vugar hängdes ut. Först bara bilden. Sen förnamn och efternamn. Ett skräckens exempel på vad som händer när Eurovisionbögarna kommer till Baku.
”Gud kommer straffa Azerbajdzjan för detta spektakel.”
”Titta på bögarna!”
”Usch vad äckligt!”
”Fy vad motbjudande!”
Så lät några av kommentarerna på nätet. Och det levande beviset på allt det äckliga och motbjudande var den 21-åriga Vugar.
– Homofobin i samhället är stor, berättar Vugar. Folk vet inte vad det innebär att vara gay. För dem är att vara bög det samma som att ta på sig kvinnokläder och prostituera sig vid Tbilisiavenyn. Sådana människor har inget värde här. Man kan göra vad man vill med dem. Om till exempel en transvestit stenades till döds här i landet skulle inte polisen bry sig.
Vad är det största problemet för hbtq-människor i Azerbajdzjan, frågar jag. Är det den auktoritära staten? Eller är det islamistiska, fundamentalistiska strömningar i vissa delar av befolkningen?
– Både staten och religiös fundamentalism är problematiska. Staten skyddar oss inte, utan tvärt om. Religiösa grupper är lika illa. Men det största problemet, svarar Vugar, är mentaliteten hos vanligt folk. Det är en gruppmentalitet där man skall vara som alla andra och där den traditionella familjen är viktigast. En man ska vara man. Han ska kunna försvara sig och sina.
En av bildkommentarerna gick ut på att det var på grund av sådana som Vugar som Azerbajdzjan förlorade det omstridda området Nagorno-Karabagh i kriget mot Armenien. Det är nästan så vi skrattar lite där vi sitter och ser det tragikomiska i situationen. Om Azerbajdzjan förlorade ett av sina viktigaste områden på grund av bögarna, måste det finnas jävligt många bögar här i landet. Och som om bögar inte kan försvara sitt land! Men annars är situationen mer tragisk än komisk.
Det är dock skönt att sitta i gamla stan när det är mörkt. Luften är svalare, strålkastarna lyser upp stadsmuren och människor från hela Europa blandas. Maten värmer och ölen svalkar och jag frågar Vugar om organisationen han representerar.
– Free LGBT Azerbaijan är ingen organisation, säger Vugar, utan snarare en rörelse. En riktig organisation skulle vi aldrig få lov att bilda. Vi är en underground movement på ungefär 100 personer. Vi samlas hemma hos varandra, organiserar filmkvällar, är en social mötesplats där man kan vara sig själv. Vi har även en blogg (freelgbt.wordpress.com) som startades i februari i år och tills nu har vi haft 76 000 besökare. Det är vi mycket nöjda med och det tyder på att det finns ett behov av en hbt-grupp. Vi har även ett gott samarbete med vår systerorganisation i Georgien, LGBT Georgia och har hälsat på dem flera gånger. Vi försöker lära av dem. Georgien ligger före oss. Här har vi precis börjat.
Jag tänker att om Georgien ligger långt före, så har Azerbajdzjan en lång väg att gå. Vugar är en av de modiga. Han går. Det behövs när det är många som motarbetar en.
Det är sent och vi betalar för oss. Jag tackar för samtalet. Vi promenerar ut i de första nattimmarna. Vugar ska tillbaka till Euroclub där en landsman och fotograf tog en bild dagen innan. Bara för att hänga ut en bög. Jag går tillbaka till mig och mitt. Vugar går den långa vägen.
Uppdaterad 2017-09-27
