Trots att samkönad kärlek var förbjuden i Sverige trotsade många kvinnor de förtryckande paragraferna. En av dem var Halmstad-födda Klara Johansson som redan under sin tid vid Uppsala Universitet kring förra sekelskiftet hade en relation med en annan kvinna, rösträttskämpen Lydia Wahlström.
Klara Johansson var journalist och essäist, kritiker och översättare och hyllas av sin samtid för sin skarpa penna och sitt engagemang för kvinnors rättigheter.
Efter relationen med Wahlström var det översättar- och författarkollegan Ellen Sofia Wester som hon inledde en kärleksaffär med. De två skrev bägge i Fredrik Bremerförbundets tidning Dagny och det var via den tidningen som Klara Johansson träffade den som blev hennes livskamrat: tidningens redaktör Ellen Kleman. De två var aktiva i den allt mer framgångsrika kvinnorörelsen och bidrog även med texter till tidningen Tidevarvet som fram till 1936 gavs ut av Frisinnade kvinnors riksförbund, nära kopplad till utbildningsverksamheten vid Fogelstad, ett centrum för kvinnokampen där många av landets politiskt engagerade lesbiska var verksamma.
När Kleman avled fick Johansson lämna deras gemensamma hem. Trots lång relation och testamente så var det enligt tidens regler blodsband framför samkönade kärleksband som styrde arvsrätten. Klara Johansson själv fick hjälp av vänner och flyttade till en liten lägenhet där hon levde till sin död den 8 oktober 1948. Idag finns en gata och en skola uppkallad efter henne i Halmstad.
Mer om de lesbiska hjältarna i Sveriges 1900-talshistoria kan du läsa i Carina Burmans bok ”K.J”, och boken om kvinnopar i Kvinnorörelsen ”Den kvinnliga tvåsamhetens frirum” av Eva Borgström och Hanna Markusson Winkvist.
Uppdaterad 2021-04-27
