Den 20 november 1989 antogs FN:s konvention om barns rättigheter. Den 1 januari 2020 blev den lag i Sverige. Konventionen, som innehåller 54 artiklar om hur barns mänskliga rättigheter ska upprätthållas, talar bland annat om att barn inte ska nekas vård. För barn med tankar om, eller erfarenhet av, att vara trans (att inte känna sig tillfreds med det kön som tilldelats vid födseln) innebar konventionen som lag att de kunde söka hjälp i frågan utan vårdnadshavares godkännande eller nekande. Innan dess behövde unga under 18 år minst en vårdnadshavares godkännande för att påbörja en utredning. Men hur har det gått egentligen? Får unga transpersoner den vård de behöver, och hur fungerar den vård de får?
Strax innan valet 2018 föreslog regeringen att sänka åldersgränsen för könsbekräftande kirurgi från 18 till 15 år. Att 15-åringar plötsligt skulle kunna få sina könsorgan opererade upprörde många, och regeringen tog sedan tillbaka förslaget. Fortfarande är åldersgränsen 18 år, men i regel utförs inte underlivskirurgi på personer under 23 år, om det inte finns särskilda skäl.
Redan innan barnkonventionen blev lag hade debatten om unga transpersoner blossat upp i Sverige. Två saker som lyfts som problematiska är att de unga som står för flest sökande till transvården är personer som blivit tilldelade kvinnligt juridiskt kön vid födseln, och att många patienter redan har eller får andra diagnoser, varav en stor del rör sig inom autismspektrat. Faktum är att vi inte vet tillräckligt mycket om detta samband för att kunna slå fast vad det innebär, men kritikerna menar att det finns en risk att önskan om könsbekräftande vård och kirurgi egentligen beror på andra orsaker än vad de vårdsökande själva uttrycker. Frågor som ställs är om det verkligen är rätt att tillåta unga att korrigera sitt kön, och vad som egentligen är sant eller falskt om Sveriges könsbekräftande vård.
Kritikernas huvudargument är att det är en “alldeles för snabb” process som lett till ökningen av personer som ångrar sina kirurgiska behandlingar. Men till skillnad från vad vissa tror är processen från beslutet att kontakta transvården till eventuell operation väldigt lång. Att ens få påbörja en utredning kan ta över ett år, beroende på var i landet du bor. Då utredningen anpassas individuellt till patienten tar den olika lång tid för alla. Om du sen får diagnosen och önskar kirurgisk behandling får du ställa dig i en ny kö, ofta med ytterligare väntetid på flera år.
Vi behöver också skilja på barn som påbörjar utredning och personer som senare ångrar kirurgisk vård. För könsbekräftande behandling är så mycket mer än kirurgi. Det handlar till exempel om att få hjälp med sin könsdysfori, som orsakar mycket obehag för transpersoner. Det är inte heller alla som vill eller känner behovet av en kirurgisk korrigering eller hormonbehandling, men för dem som gör det måste möjligheten finnas. En diagnos gör det även möjligt att byta juridiskt kön och personnummer, vilket ofta har en stor positiv inverkan på den vårdsökandes liv.
Bland de som ångrat sig är det många som fortfarande identifierar sig som trans – men som fick ett resultat de inte väntat sig, olika komplikationer, eller som känt ett tvång till korrigering, trots att det inte funnits något behov. Konsekvenserna av den debatt som blossat upp är att färre söker sig till barn- och ungdomspsykiatrin för att påbörja utredning. Något som fått kritikerna att hurra, men många andra att oroa sig över den framtida utvecklingen.
Det är snarare vår föråldrade syn på kön och människans envisa vilja att se mönster och att kategorisera som skapar störst problem. Än idag, särskilt när det gäller barn och unga, är det patientens förhållande till könsnormer som avgör utfallen av utredningarna. Om patienten klär sig i klänning och leker med dockor är det ett argument för att hen är en tjej, då klänningar och dockor uppfattas som synonymt med tjejigt. Transpersoner i alla åldrar känner ett tvång att agera utifrån könsnormerna för att uppfattas och/eller accepteras som det identifierade könet.
Många transpersoner tycker att vården är för långsam. Att förlänga den ytterligare är därför inget alternativ, och löser inte problemen som ligger till grund för att vissa ångrar sina kirurgiska behandlingar. De långa väntetiderna och den påfrestande processen innebär ett lidande för många. Utredningarna måste alltså bli bättre – inte längre.
Barn ska ha rätt till vård, där barnets bästa kommer i första hand. I och med den växande skepsisen mot unga transpersoner har vi snarare gått bakåt än framåt. Debatten måste handla om rätt saker. Sanningarna om transvården måste lyftas fram, så att vården kan nå ut till de som behöver den. Barnkonventionen – det är dags att kliva in på scenen nu!
