I mer än tre veckor har protesterna i Belarus pågått. Allt startade i samband med att folket anklagade Aleksandr Lukasjenko för att ha manipulerat presidentvalet och på så sätt få sitta kvar som president. En titel han haft i decennier. Men folket tröttnade och nu pågår en kamp för att få igenom ett nyval.
Men inte utan motstånd, Lukasjenko har nämligen inga planer på att ge ifrån sig makten. Protesterna har mötts av barrikader i form av specialstyrkor, både belarusiska och ryska. Flera har vittnat om tortyr och övervåld och bilder som cirkulerar i medier visar hur demonstranter och poliser drabbar samman. Kampen började för tre veckor sedan och det har bara eskalerat.
Men bakom demonstrationerna har en annan strid pågått, i 26 års tid. Vid den frontlinjen har Andrei Zavalei stått i sex års tid, för att försvara sin rätt att existera som hbtq-person.
– Processen att mobilisera sig tog lång tid. Folk har försökt ta små steg mot förändring de senaste tio åren. Jag har varit en av dem. Äntligen så skördar vi det som vi under så lång tid sått. 300 000 människor har marscherat och demonstrerat i Minsk och det här sker även i mindre regioner och småstäder runt om i landet. Kampen är nu och det finns ingen som har en tanke på att den ska avta.
När Andrei blickar ut mot de hundratusentals människor som gått samman mot en gemensam fiende, fylls han av glädje, men också en del rädsla.
– Det är bra att det sker men samtidigt frustrerande. För två veckor sedan tog jag med en regnbågsflagga och jag kunde höra att flera personer runt om mig inte ville marschera med mig. Jag fick blickar riktade mot mig och vissa krävde att jag skulle ta ner flaggan. De menade att det var fel tillfälle att ha den.
Andreis frustration växte sig starkare efter att en bild på två tjejer som pussar varandra under den belarusiska flaggan blev viral.
– När jag såg det inlägget på Instagram och började läsa kommentarerna kände jag mig uppgiven. Det var mycket hat bland kommentarerna och det som påverkade mig mest var att många skrev “om det är såhär er frihet och demokrati ser ut, vill jag inte vara en del av det”. Ibland undrar jag varför jag kämpar för det här landet, om vinsten ändå skulle innebära att vi fortsätter bli diskriminerade och hatade.
Oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja, som anses vara den rättmätiga presidenten, är betydligt mer progressiv än Lukasjenko.
Tichanovskaja, som nu befinner sig i exil i Litauen, har varit väldigt återhållsam med politiska uttalanden. Enligt Andrei är det ett medvetet och taktiskt val för att inte förlora makt, samtidigt som hon kan behålla fokus på det gemensamma målet. Att utropa ett nytt och rättvist val.
Men det finns fortfarande inga garantier för att hbtq-personers situation skulle bli bättre om det blir ett nyval.
Belarus syn på hbtq skiljer sig inte mycket från grannlandet Polen. Den ortodoxa kyrkan och Ryssland är de som starkast motsätter sig att Belarus möjlighet för en liberal syn på hbtq. Eftersom Belarus tidigare var en del av Sovjet finns det mycket gamla, konservativa värderingar kvar som rotat sig fast bland folket. 1994 avkriminaliserades homosexualitet och idag är det lagligt för samkönade att bo ihop och ha en relation. Men där någonstans tar det stopp. De har ingen möjlighet att ingå i ett äktenskap och är därför inte skyddade på samma sätt som heterosexuella. Det finns heller ingen offentlig organisation som jobbar för hbtq-personers rättigheter i landet. Det är lite attityden “om vi inte pratar om problemen, så finns de inte”. Men Andrei, som är född och uppvuxen i Minsk och som kom ut som 21-åring, har vittnat om hur problematiskt Belarus syn på hbtq är.
Maj 2014 blev Mikhail Pischevsky misshandlad utanför en gaybar i Minsk. Misshandel var så grov att han hamnade i koma i 17 månader och hösten 2015 gick han bort. Hans dödsfall fick stor uppmärksamhet bland hbtq-organisationer runt om i världen. Eftersom misshandeln skett utanför en gayklubb, att gärningsmännen ropade homofobiska förolämpningar och att Mikhail dessutom var gay, gjorde det uppenbart att det handlade om hatbrott.
För alla utom rättsväsendet, som menade att det var vanlig misshandel. Att myndigheter ignorerar problematiken och hbtq-personers utsatthet är gravt problematiskt, säger Andrei. Det var efter den här händelsen som han började engagera sig allt mer och gick med i olika organisationer.
Idag är han en av Belarus främsta hbtq-aktivister.
– Jag har vant mig vid riskerna. Jag tror vi alla har det. Vi har levt med det här så länge nu. Den utsatthet som demonstranterna upplever idag, är något som vi hbtq-personer fått leva med i decennier.
I det här stadiet är det svårt att se ljuset i tunneln. Anderi är märkbart påverkad och det märks under vårt samtal. Flera gånger skakar han på rösten och ber om ursäkt. Ibland behöver han ta en paus för att samla sina tankar.
Hur tror du att allt det här kommer sluta?
– Jag tror det finns två olika scenarier. Det första slutscenariet beror på vilka som orkar hålla ut längst, folket eller regimen. Det andra är beroende av politik på global nivå. Om omvärlden engagerar sig och sätter press på Putin har vi en chans. Men om Putin ser en chans att komma undan med mord, kommer han ta den.
Andrei försöker med hjälp av andra hbtq-aktivister sprida information, nyheter och artiklar om bland annat mänskliga rättigheter, feminism, hbtq och genusvetenskap. Han tror att hoppet och styrkan finns hos organisationer och volontärgrupper.
– Det viktigaste just nu är att vi håller samman. När myndigheterna vill splittra oss måste vi stå enade. Men ibland har jag svårt att veta hur jag ska göra mig hörd. Men jag antar att det här är ett sätt att göra det på.
