För ett par veckor sedan utsågs vännerna Abdolah Hoseini och Samiaullah Amiri, flyktingar från Afghanistan och Iran, till årets mottagare av priset Ungt Kurage av Raoul Wallenberg Academy. Detta för sitt mod när de under 2019 tillsammans föreläste på skolor, i kyrkor och på Pride-festivaler om hur det är att vara ung och homosexuell i deras hemländer.
QX har pratat med Abdolah Hoseini, 20, som just nu befinner sig hos vänner där han gömmer sig för polis och myndigheter i väntan på om hans sista lilla gnutta hopp om att få stanna ska bära frukt – en anmälan till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter om hur Abdolah behandlats i Sverige. Blir han utvisad till Afghanistan, ett land han aldrig ens bott i, väntar ett straff som i bästa fall är 15 års fängelse. I värsta fall dödsstraff.
Hej Abdolah! Var befinner du dig just nu?
– Jag bor just nu hos kompisar på landet utanför Västerås där jag bor och äter gratis. Dom har lite mark och skog, så jag hjälper till med olika saker. Jag gillar att vara ute i naturen. Men jag bor lite överallt eftersom jag inte har någon egen bostad. Just nu behöver jag människors hjälp, men jag vill egentligen klara mig själv.
Du kallas Abbe här, det låter ju rätt svenskt?
– Ja, det är bra, och för mig spelar det ingen roll vad jag blir kallad. Bara dom tycker om mig.
Du kom hit under den stora flyktingvågen 2015, men varför blev det just Sverige?
– Min familj kommer från Afghanistan, men jag är född och uppväxt i Iran. Varken Iran eller Afghanistan, som jag hotas att utvisas till trots att jag aldrig bott där, är länder jag kan leva i som homosexuell. I Iran är det svårt för alla afghaner att leva, man blir diskriminerad och får inga jobb. Och det är ännu värre att vara homosexuell där, det är jättehemskt, så jag var tvungen att lämna landet. Att det blev Sverige berodde på att kompisar berättade att det är ett bra land. Jag hade också redan en syster och en kusin här. Min kusin träffar jag inte så mycket, men min syster är jätteviktig för mig.
Var du öppet homosexuell i Iran?
– Nej, nej, nej, aldrig. Jag har jättehemska minnen av Iran, att jag misstänktes vara gay och även hamnade i fängelse på grund av det. Minnen som jag bara vill glömma och helst inte prata om. Det var först när jag kom till Sverige och började känna mig lite trygg som jag blev öppen.
Du har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd tre gånger, så vad händer nu?
– Jag är papperslös, så livet känns svårt just nu. Jag har en advokat som ska kontakta FN angående mitt ärende, så jag väntar på vad dom säger. Jag har fortfarande hopp, även om jag har varit i Sverige fem år nu utan att få uppehållstillstånd.
Du har åtminstone hunnit lära dig bra svenska.
– Ja, precis, och jag har gått i gymnasiet. Jag älskar Sverige, och om jag får uppehållstillstånd kommer jag att dö i Sverige.
Hur är det att leva år efter år med denna ovisshet?
– Det är jättesvårt. Förra året var ett bra år när jag fick resa runt och föreläsa, men efter det lämnade alla mig och jag blev jag helt ensam, och mycket deprimerad. Det är mycket negativa tankar som kommer. Jag känner mig jätteensam, och vet inget om vad som ska hända i framtiden. Allt jag vill är att stanna i Sverige, hitta ett jobb och ha ett lugnt liv här.
Men du har några nära vänner här?
– Ja, men det är svårt att träffa dem eftersom jag gömmer mig för polisen. Om dom stoppar mig så hamnar jag i förvaret, och sedan skickas jag till Afghanistan. Förut älskade jag polisen, och tog till och med bilder med dom, men nu är jag bara rädd för polisen. Dom ser mig som en kriminell, men jag är inte kriminell och har inte gjort något fel. Varför är polisen ute efter mig, men inte alla som bränner bilar och säljer knark?
Har du dejtat någon kille sedan du kom hit till Sverige?
– I Iran gjorde jag det, men inte här i Sverige, även om jag har försökt ibland. Det är svårt. Det har varit så mycket stress sedan jag kom hit så jag kan inte tänka på sånt, utan tänker bara på att få uppehållstillstånd. Och så tänker jag mycket på mina föräldrar i Iran, så jag kan inte fokusera på sånt.
Hur är relationen med dina föräldrar nu?
– Dom älskar mig, men det gör inte mina kusiner och andra släktingar där. Mina föräldrar tycker inte det spelar någon roll att jag är homosexuell, så jag har tur. Men dom vill inte att jag är öppen med det, framför allt inte i sociala medier.
Vad skulle hända om du blir utvisad till Afghanistan?
– Jag skulle bli våldtagen och dödad. Oavsett om jag hamnar i fängelse eller ej. Det är därför vi homosexuella är på flykt.
Som du nämnde reste du 2019 runt i Sverige och föreläste tillsammans med din vän Samiaullah om hur det är att vara homosexuell i Afghanistan, berätta.
– Ja, Samiaullah har ju erfarenhet av det, hur det är att leva som gay i ett land som delvis styrs av talibaner, eftersom han hade homosexuella vänner där. Men vi berättade även om hur det är att vara gay i Iran.
Kände ni varandra innan ni kom till Sverige?
– Nej, vi möttes här i Sverige, på en boxningsklubb. Jag gillar att boxas, men inte att slåss (skratt). Samiaullah, som är hetero, är min bästa kompis. Han är också en bra förebild för andra heterosexuella flyktingar eftersom han kämpar för oss homosexuella. Det finns många afghaner, också här i Sverige, som inte respekterar oss.
Ja, jag har läst att du har blivit hotad även här i Sverige?
– Det stämmer, så jag har haft svårt att umgås med andra afghaner här, även om jag har några afghanska kompisar. Men till afghanska föreningar är jag inte välkommen, jag är ju ganska känd i dom kretsarna.
Det är ju Pride-tider, och förra året invigningstalade du på West Pride – har du något liknande planerat i sommar?
– Nej ingenting. Förra året var jag jätteglad för att jag fick göra det, och fick träffa mycket hbtq-människor. Jag lärde mig jättemycket. Men nu är jag papperslös, och så kom dessutom corona-viruset och försvårade allt. Jag känner mig jätteensam…
Avslutningsvis – vad tycker du om den svenska sommaren?
– Jag älskar alla årstider i Sverige, och speciellt sommaren. Bland annat för att jag är orienterare och springer mycket. Men jag åker även skidor. Jag älskar sport!
Uppdaterad 2020-06-21
