För första gången fokuserade Fadimedagarna genom en Internationell konferens i riksdagshuset på hur homo-bisexuella och transpersoner drabbas av hederskultur och hedersvåld i det svenska samhället. Dagarna arrangeras av Gapf, Glöm aldrig Pela och Fadime, i år i samarbete med Regnbågsfonden och med en rad sakkunniga personer i flera panelsamtal.
Jonas Gardell öppningstalade och bekräftade att den lika gripande som upprörande berättelsen om Benjamin i Torka aldrig tårar utan handskar är hämtat ur verkligheten. Benjamins föräldrar, medlemmar i Jehovas Vittnen, bjuder på tårta och kaffe efter att han berättat att han är bög. Inte för att fira, utan som tårtan vid begravningar: för detta är din begravning, säger de.
Hedersfrågor har senare tid allt som oftast presenterats som en muslimsk problematik. Det betonade även Jimmy Bangash, hbtq-aktivist och aktiv i det brittiska Ex-Muslims-nätverket och såg just religionen som en avgörande faktor bakom hedersnormer. Halima El Habassi från norska Likestilling, integrering og mangfold delade med sig av erfarenheter från hennes hemland Danmark, liksom Norge och Marocko och menade att hbtq-perspektivet inte kommit i i dessa länders arbete kring hedersnormer. Författaren Khaled Alesmael kunde vittna om hederskultur i Syrien och hur den drabbar de som flytt till Sverige redan i mötet med landet och flyktingförläggningar där de placeras ihop med homofoba landsmän. Han framförde dock att för honom har hans muslimska identitet stärkts efter att han kommit ut och valde därmed att något nyansera den raka kopplingen mellan religionen Islam och hedersförtryck.
Två ministrar höll tal där socialminister Lena Hallengren (s) fokuserade på att Barnkonventionen nu blivit lag i Sverige och slog fast att ”vi måste välja barnens perspektiv”.
– Man har rätt att bryta mot familjens regler och normer, sa hon och la till att de som drabbas skall ha samhällets stöd.
Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (mp) följde upp tankegångarna och sa kort:
– Sverige skall vara ett fritt samhälle för alla. Punkt.
Hon konstaterade att verkligheten för de HBTQ-personer som växer upp i en hederskultur är långt från hennes egna erfarenheter med stöd från familj och omgivning och som ”öppen HBTQ-person kunnat leva öppet i frihet”.
– De rättigheterna tillhör alla, inte bara vissa av oss.
Lindhagen listade fem punkter av åtgärder för att komma åt hedersnormer och övergreppen som följer. Dels vill hon med hänvisning till Januariavtalet öka de legala möjligheterna för socialtjänsten att agera när minderåriga barn misstänks vara utsatta, trots att föräldrarna säger nej. Hon hoppas att ett förslag från regeringen kommer i vår med skärpta straff vid hedersbrottsmotiv och hon vill, utan att ange exakta nivåer, se ökade resurser för förebyggande arbete, ökade kunskaper om hedersproblematik hos yrkesverksamma och förbättrat stöd vid akuta situationer.
Lindagen refererade även till RFSLs arbete med utsatta för hedersbrott och utlovade pengar i en ”budgetsatsning på hbtq” till våren.
Under samtalet gick Hannah hårt ut mot RFSL genom att inleda med att dundra att det ”inte är RFSL som ser till att vi är här”.
– Vi kan idag enkelt tala om Uganda, men inte vad som sker i Angered, sa han och förklarade att hans partipolitisk engagemang helt bottnar i ilskan över hedersförtryck och situationen i förorterna.
– Jag tycker att vi skall se till att pengar som går till hbtq-rörelsen skall riktas till hedersfrågor och kunna sökas av flera. Om inte RFSL är ute i förorterna så kan lika väl föreningar som arbetar med dessa frågor få del av dem, sa han.
Lite senare under debatten förslog han även att bidrag som idag går till ”etniska föreningar”, eller ”spelklubbarna” som han beskrev dem borde omfördelas till arbetet mot hedersförtryck.
– Vi skall inte enbart ifrågasätta det stöd som går till religiösa extremister utan också de etniska förningar där gubbarna sitter och spelar kort och sätter reglerna i området, sa han och menar att många av dessa föreningar som får ”massor med pengar” är med att cementera homofobin.
Tidigare under dagen berättade RFSLs förbundsordförande Deidre Palacios om att föreningens stödverksamhet har haft kontakt med omkring 200 personer som utsatts för hedersförtryck. Trots den breda erfarenhet som föreningen därmed fått så efterlyste Palacios mer forskning kring heder och hbtq.
Och lite senare under politikersamtalet modifierade sig Robert Hannah något och menade att ”det ändå vore bäst” om RFSL fick uppdraget att utbildning kring hbtq-frågor för de som han menar skall ge en obligatorisk samhällsinformation i områden där hederskulturer råder.
Att det finns en spänd relation mellan just riksdagsledamoten Robert Hannah och RFSL blottades tydligt, där Hannahs kritik handlar om att organisationen inte har någon närvaro i förorterna. RFSLs Deidre Palacios å sin sida efterlyste riktade medel för att arbeta med just hedersfrågor och förklarade att huvuddelen av föreningens bidrag är projektpengar som är låsta och inte ger möjlighet till ett friare val av engagemang.
Under det panelsamtal Palacios deltog i kunde även entreprenören Bobby Oduncu berätta om sina tidigare erfarenheter som ung gaykille i Södertälje, i en kristet ortodox miljö där acceptansen för homosexualitet inte direkt var hög. Han berättade även att de gånger hans hårstudio brändes i slutet av 00-talet handlade det om avundsjuka men även homohat. Ardeshir Bibakabadi från föreningen Homan i Göteborg menade att det blivit tuffare att gå ut i skolor i förorter med ”99% invandrarbarn”. Han får utstå hot och kräkningar och det har till och med krävts väktarskydd när han besöker skolorna. Bibakabadi uttryckte även oro för att det nybildade partiet Nyans som han uppfattade som ett religiöst parti som kan driva samma homohatiska politik som han flytt från när han lämnade Iran.
Just hbtq-flyktingars utsatthet kunde även journalisten Annika Hamrud berätta om med utgångspunkt från de ugandier hon mött i samband med sin bok Fundamentalisterna. I samtalet där Karin Gyllenring från Asylbyrån och Jonas Gardell deltog lyftes även de svenska kristna rörelser som samarbetar med kyrkor i Uganda som i sin tur står bakom lagändringar där homosexualitet straffas med döden. Även ugandiska hbtq-flyktingar i Sverige har upplevt hotelser här från landsmän efter att de berättat öppet om sina liv i svensk media.
Fadimedagen kan sammanfattas med att hbtq-personer verklighet nu på allvar inkluderas i problembeskrivningen av den vardag som råder i de miljöer där heder definieras av männens rätt och skyldighet att, som lektorn Devin Rexvid formulerade det, penetrera i en sexualfixerad tradition med strikta och begränsande könsnormer. Det absurda, berättade han vidare, är att i denna kultur så är det acceptabelt för en man att sätta på en annan man, men den som fördöms och föraktas är den man som blir penetrerad.
Att homo-bisexuella och transpersoner inte tillåts välja sina liv, och riskerar samma öde som Pela Atroshi och Fadime Sahindal när de valde att stå upp mot hedersnormerna, är nu väl känt. För att som Åsa Lindhagen önskar få ut budskapet om att hedersnormer inte accepteras i Sverige, återstår nu ”bara” att nog resurser tillförs, lagar skärps och mer kunskap om hur dessa normer identifieras och hanteras.
Vid nästa Fadimedagar, om ett år, vet vi om de utlovade lagändringarna och resursförstärkningarna förverkligats.
Uppdaterad 2021-04-27
