Den 16-19 oktober var det generalförsmaling för IGLYO. Vid mötet valdes en ny styrelse där Roh Petas som annars är verksamhetsansvarig för finlandssvenska organisationen Regnbågsankan tog plats.
Du valdes in i styrelsen i IGLYO. Gratulerar. Hur känns det?
– Det känns jättebra! Allting är väldigt nytt ännu, men jag är säker på att när vi i den nya styrelsen tillträder i januari så är vi alla redo att hoppa rakt in i jobbet.
Berätta om IGLYO och det arbete ni har framför er.
– IGLYO (the International Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, Queer Youth and Student Organization) är en internationell paraplyorganisation för hbtqi-ungdoms- och studentorganisationer. IGLYO jobbar för hbtqi-ungdomars rättigheter och välmående och har för tillfället utbildning, hälsa, mänskliga rättigheter och interkulturell och interreligiös dialog som främsta fokusområden. Största delen av organisationens verksamhet är därför kopplad till ett eller flera av dessa teman, t.ex. genom konferenser och utbildningar vi arrangerar för våra medlemsorganisationer. Genom den här typen av evenemang vill IGLYO stärka sina medlemmars möjligheter att själva jobba för sina rättigheter, men vi jobbar också direkt med intressebevakning på hög nivå, som i Europarådet och EU-kommissionen.
– I den nya styrelsen kommer vi att fortsätta jobba med samma frågor, men till exempel på utbildningsfronten skall vi satsa mera resurser än IGLYO gjort de senaste åren.
Konflikten kring årsmötet i Israel och senaste kritiken mot en
ledarkonferens som planeras i Tel Aviv – kan du kommentera den?
Hur tycker du att en internationell organisation som IGLYO skall hantera den
här typen av nationella/politiska konflikter
– Det var en svår sits för alla inblandade och personligen tycker jag att den avgående styrelsen gjorde så bra den kunde med det mandat den haft. En central fråga är om en medlemsorganisation kan beskyllas för brott dess hemland begår, vilket jag personligen anser att är orättvist. Det som är viktigt att påpeka är att IGLYO motsätter sig alla brott mot mänskligheten, vare sig det gäller hbtqi-frågor, nationalitet eller någonting annat. Att hålla en konferens i ett land kan vara ett ypperligt sätt att kritisera orättvisor som begås där, och om årsmötet hade hållits i Israel skulle landets konflikt med Palestina ha varit en självklar del av agendan. Nu blev det inte så, men vi hade en väldigt givande diskussion om konflikten inom IGLYO på årsmötet. Jag tror att vi alla, både gamla och nya styrelseledamöter och övriga medlemmar, har lärt sig en viktig läxa.
Och hbtq-ungdomsfrågor internationellt. Vad är viktigast just nu och hur kan nordiska hbtq-ungdomar bidra?
– På ett internationellt plan är det viktigt att få in ett bättre skydd för hbtqi-personer i transnationella styrdokument inom t.ex. EU och FN och att se till att alla länder som förbundit sig till dessa dokument faktiskt gör det som krävs av dem!
– Det vi i Norden kan göra är att kämpa för hbtqi-personers rättigheter och möjligheter i våra egna länder. Till exempel i Finland är det bra att kunna hänvisa till lagstiftning i andra nordiska länder när vi vill förbättra vår egen. Samtidigt är det viktigt att inte bli hög i korken och tro att vi är eller har det bättre än alla andra. Bara inom Europa finns det väldigt stora skillnader mellan hbtqi-personers situation i olika länder, vilket innebär att det krävs olika strategier för att skapa förändring. Men genom att dela med oss av våra erfarenheter och metoder så kan aktivister från andra länder utforska om det lönar sig att pröva på samma saker i deras egna
länder. Vi har också mycket att lära oss av andra aktivister. Det är enligt mig en av IGLYO:s viktigaste uppgifter – att föra samman aktivister med olika bakgrund så att vi alla kan utvecklas och skapa någonting nytt tillsammans.
Uppdaterad 2017-10-12
