Men samkönade pars rättigheter skiljer sig mellan Europas länder. Två män som lever tillsammans kan i Spanien, Belgien eller Nederländerna, likt en kvinna och en man, välja att gifta sig för att vinna juridiska fördelar. I Frankrike, som i Luxemburg, får de nöja sig med registrerat partnerskap. Ett substitut för äktenskapet som samkönade par i Italien eller Litauen endast kan drömma om i dag. Att svenska par av samma kön sedan två år tillbaka kan viga sig kyrkligt är en nyhet som avundas från Madrid i syd till Vilnius i norr.
En kyrklig vigsel i Sverige är dock inte nödvändigtvis detsamma som ett liv i juridisk klarhet. Äktenskapet är framför allt en nationell historia. De rättigheter som uppnåtts genom äktenskap överförs inte automatiskt mellan olika länder, inte heller i EU. Sanna och Maria som blivit kära i Kristianstad kan gifta sig i Stockholm och välja att inseminera i Uppsala, för att tillsammans bli föräldrar. De kan som vårdnadshavare båda besöka sonen på sjukhuset i Kiruna där han ligger med brutet ben efter en vurpa under semestern. Men hur hade det sett ut om de efter giftermålet i Stockholm valt att flytta till ett annat EU-land, säg Slovakien, och i stället semestrat i Alperna?
Det ska i princip inte finnas några nationsgränser inom EU för personer, pengar, varor eller tjänster. Och vi har vant oss att kunna röra oss fritt i Europa: studera i Frankrike, söka arbete i Tyskland, leva i Italien efter pension. Färre vet att den som flyttar i regel kan ta med familjen, ett slags familjeåterförening. Hasse som är arbetslös kan alltså följa med sin fru som jobbar i Spanien. Som ensamstående hade det varit svårare för honom att bosätta sig där. Arbete, studier, eller ekonomisk självständighet är annars ett krav för europeiska medborgare som vill stanna längre än tre månader i ett annat land.
Principen om fri rörlighet har utan tvekan gynnat många familjer i Europa. Men inte alla. För den samkönade familjen lever nationsgränserna. Och med dem är Sannas och Marias dröm om att bosätta sig i Slovakien fylld av ovisshet. Sanna vet inte med säkerhet om hennes fru kan dra nytta av den rätt till familjeåterförening som följer av principen om fri rörlighet. Deras svenska äktenskap riskerar nämligen underkännas i Slovakien. Andra alternativ återstår i så fall. Om Maria är svensk har hon trots allt, p.g.a. sitt europeiska medborgarskap, rätt att söka arbete i hela Europa. Kommer hon däremot från Argentina eller något annat land utanför Europa är en sådan rättighet inte given på förhand, utan beror i stället av slovakisk lagstiftning.
I dag måste ett samkönat par först undersöka om lagen i det land dit de vill flytta omfattar homosexuella relationer. Och innan de funderar på vilket kvarter de vill bo i bör ett samkönat par ställa sig frågan om äktenskap mellan personer av samma kön ens existerar juridiskt eller om registrerat partnerskap där är likvärdigt med äktenskap. Annars kan det bli svårt att enligt EU-rätten hävda sin rätt att återförenas med sin partner i ett annat EU-land.
Med fri rörlighet i ett allt mer integrerat Europa har antalet par över nationsgränserna exploderat. Par med olika medborgarskap har blivit något av ett samhällsfenomen som även uppmärksammats på EU-nivå. I detta sammanhang har EU-kommissionen nyligen väckt den ack så komplicerade frågan om skilsmässa mellan par från olika länder. Det finns enligt EU-kommissionen nämligen en risk för den svagare parten vid skilsmässa så länge ländernas lagar skiljer sig åt.
Men för samkönade par har Bryssel visat sig mindre aktivt. Trots att en av EU:s största stoltheter – den fria rörligheten – för flertalet av dem förblir ett juridiskt begrepp utan verklighetsförankring. Ännu kan par av samma kön knappt smaka den fria rörligheten. De lamslås i stället av nationella regler om äktenskapet eller adoption, regler som ofta känns förlegade och alltid motsägelsefulla.
I februari gjorde ett franskt-finskt lesbiskt par en framställning till Europaparlamentet där de pekade på det absurda i deras situation. En situation som de tyvärr delar med många andra. Om den finska kvinnan – biologisk mor till parets barn – skulle gå bort blir barnen föräldralösa i såväl Finland som Frankrike. Finland erkänner nämligen inte den franska varianten av registrerat partnerskap medan Frankrike inte tillåter adoption för samkönade par. Finland: en relativt modern lagstiftning. Frankrike: en mer konservativ syn på familjen. Ett gemensamt utslag: en hopplös situation för samkönade par.
EU är normalt inte en aktör i familjepolitiska frågor. Men när man observerar denna minst sagt kaotiska situation, som till och med sätter en av unionens grundläggande rättigheter ur spel, är det lätt att undra hur det kan fortgå. Även samkönade par måste kunna dra nytta av ett enat Europa.
Kanske kommer EU-länderna ändå att närma sig varandra och gå mot ett öppnare samhälle med tiden. Länder i framkanten kan komma att påverka de mer skeptiska i positiv riktning. Det är ju allt svårare i dag att isolera sig inom nationalstatens gränser. Problem som uppstår av en integrerad värld kan dessutom inte mötas med passivitet. Barn som växer upp i regnbågsfamiljer existerar de facto, det juridiska ramverket till trots, och är en svår nöt att knäcka för många länder. Samkönade par som tagit del av la dolce vita i Sverige eller Nederländerna kan därutöver få det allt svårare att acceptera mer restriktiv lagstiftning när de reser vidare mot t.ex. Italien. Och i takt med att samkönade par ändå rör sig i Europa kan opinionen komma att förändras i konservativa länder: min granne är gay men, vet du, han är faktiskt riktigt trevlig!
Om politikerna står handfallna kan det i stället bli upp till juristerna att ena Europa i denna fråga. Ett fall som kräver en tolkning av principen om fri rörlighet och nuläget för samkönade par kan komma att hamna på EU-domstolens bord framöver.
Åtminstone två frågor står än så länge utan svar. Först och främst, när ska registrerat partnerskap likställas med äktenskap? Dessutom, är de hinder som samkönade par möter lagliga? Enligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna är nämligen diskriminering på grund av sexuell läggning förbjuden. Sedan Lissabonfördraget är stadgan bindande för EU-länderna i deras utövning av EU-rätten.
I väntan på ett fördelaktigt utlåtande från EU-domstolen eller en betydande politisk förändring lever Sanna och Maria i ovisshet utanför Sverige.
Uppdaterad 2019-11-14