Religiösa ledare uppmanar till mord

– Jag är inbjuden till Stockholm Pride som representant för Algeriets hbt-organisation, om man nu får kalla det organisation när den är illegal och oregistrerad. Vi har, hur många medlemmar kan det vara… Jo, ungefär tio.
Tio tusen?
– Nej. Tio personer, alla från olika delar av landet.
Algeriet lyder under sharialagar, och det finns två olika lagar, lag 333 och lag 388, som reglerar konsekvenserna för samkönat umgänge. Enligt dem kan man få fem års fängelse för homosexuella handlingar, men Akram säger att de religiösa ledarna är värre.
– Fem år i fängelse kan man i alla fall överleva. De religiösa ledarna uppmuntrar folk att döda oss. Det händer att olika milisgrupper attackerar homosexuella, och när polisen får tag i dem gör de ingenting för att hjälpa oss. Efteråt säger de religiösa ledarna i tidningen att det som skedde var bra och i linje med sharia. Ingen säger att det är fel. Ingen.
I ett land där det inte är fel att misshandla och döda homosexuella, är det extremt svårt att träffa andra hbt-personer. Det finns inga ställen där man kan mötas, och även familjestrukturerna hindrar hbt-personer från att leva riktiga liv.
– Alla lever med sina familjer, man är inte fri att flytta hemifrån. Möjligen om man har ett riktigt välbetalt jobb, så att man kan vara fullständigt oberoende.
Familjen kan man inte heller komma ut för, fortsätter han. Att vara gay är att dra skam över hela familjen, själv blev han så grundligt misshandlad av sin egen bror att han fick stanna på sjukhuset i två veckor.
– Jag gick till en advokat efter det, men han kunde inte göra något. Allt var ju enligt lagen.
Det är en nattsvart berättelse om isolering och våldsamheter som möter mig, och jag undrar hur de någonsin lyckas träffa andra hbt-personer. Det gör de inte, visar det sig.
– Det finns väl någon gränd eller så, dit man kan gå för att träffa killar att ha sex med, men det är extremt farligt. Det mesta sker över internet, via vänner, men det är väldigt riskfyllt att träffas. Lesbiska och bögar har ingenting alls med varandra att göra, alla är isolerade från varandra. Det är en hopplös situation; gamla, unga, till och med barn hatar oss.
För Akram är det första gången i livet som han är i Sverige, och första gången på en pridefestival.
– Det är underbart att Sverige arrangerar detta. Det ger mig känslan av att… tänk att en dag kunna göra det här i Algeriet. Även om det skulle vara världens minsta pridefestival, så skulle jag kunna känna mig som en del av ett gaycommunity. Det kan jag inte göra nu.
Jag tänker på prideparaden och paraddelen ”marching for those who can’t”. När Akram åker tillbaka är det till isolering, våld och hot. Att marschera för dem som inte kan känns viktigare än någonsin. Och så väldigt futtigt.

Läs även:

Miles trotsar Mugabe