Miles trotsar Mugabe

– Nej, jag kom aldrig ut, för jag var aldrig inne. Men det är annorlunda där, man pratar inte om sex eller könsidentitet över huvud taget. Man presenterar inte sin pojkvän om man är straight heller, man pratar inte om vem man är intresserad av. Inte förrän man talar om för sina föräldrar att man tänker gifta sig, för det måste de ju veta.

Organisationen Miles arbetar för, GALZ, fungerar som ett paraply, en samlingspunkt för hbt-personer, även om alla inte är medlemmar.

– En del kommer bara för festerna, andra kommer för att få information och vissa blir medlemmar. Många vill inte bli förknippade med en hbt-organisation, så de vill inte gå med.

Som mest har organisationen haft uppemot 500 medlemmar, men i och med den ekonomiska situationen i Zimbabwe är det många som har flyttat utomlands. När det gäller människors acceptans av H, B och T, kan det variera kraftigt, även hos en enda person.

– Ibland kan folk förstå vad man säger. De vet vad det handlar om att bli förtryckt, alla i Zimbabwe känner till vad förtryck innebär. Men så är det den andra sidan, att man ser homosexualitet som ett uttryck för imperialism, som något västvärlden har kommit med, och då är det plötsligt något ont.

Vad säger du till folk som säger sådant?
– Ofta är de otrevliga, och jag svarar inte på otrevlighet. Men om de för fram teorin om imperialism på ett civiliserat sätt, så säger jag att det faktiskt är homofobin som är imperialistisk. De homofobiska lagarna vi har i det här landet grundades av England, inte av oss.

Homofobin bland folket är något som eldas på av de politiska ledarna för att vinna lätta poäng. Särskilt 1995, berättar Miles, använde Robert Mugabe homofobin som ett sätt att ena folket mot en gemensam fiende, de homosexuella. Homofobin yttrar sig bland annat i det uppenbara, att all sexuell kontakt mellan män är förbjuden i lag, men också i att hbt-personer inte kan känna sig trygga ute.

– Särskilt den som bryter mot könsnormer riskerar att bli utsatt för grova brott. Butchflator utsätts ofta för gruppvåldtäkter, av män som vill ”lära dem” hur en kvinna ska bete sig. Feminina bögar är utsatta, transpersoner kan också råka illa ut, om de inte passerar. Samtidigt finns det en vilja att skydda de sina. Min familj accepterar och älskar mig, och jag vet att de även försvarar mig om andra talar illa om mig.

På samma sätt kan jag känna mig trygg i min hemstad. I Mbare kan jag gå hand i hand med min flickvän, men aldrig någon annanstans.
Utpressning, lagstiftning, gruppvåldtäkter och stora risker med att komma ut ur garderoben är några av de allvarliga problem hbt-aktivisterna i Zimbabwe har att kämpa emot. En stor majoritet av hbt-personerna är långt inne i garderoben. Vi pratar om att organisera sig, vad det betyder att kräva sina rättigheter i ett land som knappt erkänner ens existens. ”Tystnad” är ett ord som återkommer ofta, när Miles pratar om landets situation. Kyrkornas tystnad, familjernas tystnad. Det finns de som säger att det är okej, att man inte behöver organisera sig eftersom man åtminstone överlever och hittar sätt att träffas. Miles sammanfattar sin åsikt i fyra enkla ord.

– Tystnad är inget skydd.

Läs även:

Sudans homosexuella organiserar sig