Jag är oskuld. Jag skäms nästan lite för att outa mig såhär, men det stämmer. Eller alltså jag är inte oskuld på det sättet som ni kanske tror.
Jag är parad-oskuld.
Ni kanske tycker att det är helt galet att en redaktör på QX Magasin aldrig har gått med i en Prideparad, men för mig har Pride aldrig varit en folkfest jag kan relatera till. Det har funnits där långt bort, i de stora städerna där tiotusentals människor samlas för att fira.
Inte ute på landet, där jag kommer ifrån.
”Jag har absolut inga problem med Pride, men jag själv har aldrig upplevt några problem i samband med min sexuella läggning”
Jag kommer från en jätteliten stad som inte ens firar detta fenomen. Jag kunde såklart tagit mig till några av Sveriges större städer, eller kanske grannstaden med 40 000 invånare som anordnar Pride.
Jag har absolut inga problem med Pride, men jag själv har aldrig upplevt några problem i samband med min sexuella läggning. Jag anser därför att jag tillhör den skaran som känner att man inte behöver delta i en Prideparad.
Låt mig korrigera: Tillhörde.
Jag tillhörde den skaran.
En barbröstat man i jeansshorts springer förbi mig, tar sats, sätter händerna ner i asfalten, hjular och avslutar med en bakåtvolt. Publiken jublar och jag likaså. Folk runtomkring mig skrattar, dansar och skriker glada hejarop. Vi står stilla på samma plats men framför oss passerar tiotusentals människor i ett enda långt kärlekståg.
En Prideparad.
Det var under Europride 2018 i Stockholm och det var första gången jag var på Pride, någonsin. Jag ville så gärna kliva in, gå med, dansa, sjunga, kramas och få ett uns av all den kärlek paraden gav ifrån sig. Men jag vågade inte. Jag tog aldrig klivet.
Det har snart gått ett år sedan mitt besök i huvudstaden när jag stod vid sidan av Europride-paraden. Det är svårt att förklara vad som hände den gången och varför det fick mig att känna helt annorlunda inför kommande Pridefestivaler, att jag numera vill gå mitt i smeten där den vildaste festen är. Jag har också märkt att de flesta jag pratat med, oavsett om de är hbtq eller ej, kände detsamma efter deras första Pride.
Mycket har hänt sedan den stekheta Stockholmsommaren 2018. Främst har jag insett två saker.
Det första: Pride är så mycket mer än Regnbågsflaggor och en parad. För 50 år sedan slog sig människor blodiga i Stonewallupproret för att hbtq-personer i Sverige idag ska kunna samlas och gå igenom städer med huvudet högt. För varje steg vi går i paraden bör vi påminnas om detta.
”Det är dags att förlora oskulden och gå med i paraden”
Det andra: Varje dag fortsätter människor att kämpa runt om i världen för rättigheter vi i Sverige tar för givet. Om man inte tycker att Pride är något för en själv, låt det då vara för någon annan. För alla de hbtq-personer som avrättas, misshandlas, fängslas, torteras och diskrimineras i andra länder. Dansa, skratta och sjung hejaramsor så livligt och högljutt att det sträcker sig bortom landsgränser.
Inför årets Stockholm Pride råder därför inga tvivel från min sida. Det är dags att förlora oskulden och gå med i paraden.
Jag tänker ropa glada hejarop tills min röst försvinner. Jag tänker dansa fram på gatan tills svetten rinner. Jag tänker vinka glatt och uppmana folk som står vid sidan att hoppa in i paraden och jag tänker krama varenda människa jag ser. Vem vet jag kanske kör all-in och är drag? Eller det kanske får bli nästa år.
Och ni som aldrig varit på Pride eller gått i en Prideparad tidigare:
Ta det där jäkla klivet och du kommer aldrig ångra att du gjorde det.
