Det är andra advent 2018 i Harare och julkonsert på St. John´s College, en välrenommerad institution, i ett av Harares besuttna områden.

– They had a teacher there, who was gay and he had to leave, informerar mig taxichauffören beskäftigt på vägen dit.

– Why, undrar jag försiktigt.

Chauffören höjer rösten.
– You cannot have a teacher who is gay, it can be dangerous for the children.

DEL 1

Institutionen ligger naturskönt, inhägnad på en höjd och omgiven av stora grönområden. Aulan är fylld av människor, och utgörs till två tredje delar av vita zimbabwier. Plötsligt ser jag den f.d. vicerektorn Neal Hovelmeier sitta ensam längst ut på en bänk några rader bakom mig.

”Allt började i september 2018”

Jag känner igen honom efter att ha mött honom en vecka tidigare. Vi får ingen ögonkontakt och i pausen reser han sig genast. Med raska steg beger han sig mot de parkerade bilarna. Jag hinner ikapp honom. Känslan av hans utsatthet och olyckliga blick berör mig åter. Vi utbyter några hälsningsfraser och sedan släntrar Hovelmeier vidare mot bilarna.

Allt började i september 2018. En okänd person tipsade den zimbabwiska tidningen The Daily Mirror, att Neal Hovelmeier, vicerektor vid St. John´s College i Harare, var homosexuell.  Tidningen kastade sig över nyheten. Innan man gick igång med att publicera kontaktades den berörda läraren liksom skolans rektor.

De två rektorerna tog omedelbart kontakt med advokat, som gav rådet ”bättre föregå än föregås”. Hovelmeier skrev ett välformulerat brev adresserat till skolans alla lärare och föräldrar. Han beskrev där sig själv som en tillbakadragen person som aldrig på sitt arbete berört sin läggning. Detta hade han sett som en privat del av sin personlighet. Det hade dock bekymrat honom att skolans äldre elever ofta uttryckte kritik mot skolans intolerans kring etiska frågor och homosexualitet.
I St. John´s College, som var känd som en progressiv institution, hade homosexualitet alltid varit tabubelagt. Avslutningsvis i sitt brev uttryckte Hovelmeier, att han nu kommit till den ståndpunkten att han som lärare och pedagog, borde vara öppen och transparent. Han beklagade att han inte redan tidigare känt sig beredd att berätta om sin läggning.

”Hovelmeier kände sig tvingad att lämna in sin avskedsansökan”

Neal Hovelmeier blev av med sitt jobb som lärare för att det kom ut att han är gay.

Foto: Privat

Skolans rektor och kollegor stöttade honom helhjärtat. Samtidigt som brevet uppfattades chockerande bland vissa fraktioner i föräldragruppen. Snabbt trappades frågan upp. Skolan arrangerade ett möte några dagar senare i avsikt att låta alla ventilera sin uppfattning, men där utbröt ett tumultartat bråk.
En grupp som fanatiskt motsatte sig Hovelmeiers fortsatta existens som lärare uppträdde synnerligen aggressivt. Man hotade med att ställa honom inför rätta. Mötet avbröts i hast för att förhindra slagsmål. Inom en timme var Hovelmeiers mailbox fylld av hatbrev inklusive dödshot.

Efter detta stod skolans styrelse inte längre enhälligt bakom honom. Varje elevs terminsavgift har betydelse för skolans ekonomi. Man var tvungen att ta hänsyn till den militanta föräldragruppen.

Hovelmeier kände sig tvingad att lämna in sin avskedsansökan.

Under veckan, som följde, kunde tidningarna citera homofobiska uppfattningar bland stora grupper i Zimbabwe. Till trots för att Zimbabwes konstitution från 2013 endast förbjuder samkönade äktenskap, men inte nämner något om homosexualitet. Så sent som 2014, under landets självständighetsfirande, hade den ökände diktatorn Robert Mugabe varit tydlig. ”Europa kunde fortsätta att leva i sitt homosexuella nonsens, men detta skulle aldrig få förekomma i Zimbabwe. Diplomater från Europa, som framförde sina länders syn på HBTQ-frågor hade ingen aktualitet”, var Mugabes budskap.

En vecka efter Hovelmeiers avgång blev det tyst. Bland ett antal psykoterapeuter, som jag mötte regelbundet i Harare, diskuterades dock frågan. Att man nu varken skrev eller uppmärksammade det fortsatta homofobiska klimatet i landet var ett dåligt tecken. Just vi psykoterapeuter borde gå samman i en gemensam protestskrivelse till försvar för Hovelmeier, ansåg många i gruppen. Någon skrivelse blev inte avsänd.

Jag funderade under hösten ofta över Hovelmeiers öde. Av en slump mötte jag plötsligt någon som kände honom och jag sände ett mail till Hovelmeier. Vi bestämde möte hemma hos mig.

DEL 2

En lång välväxt man runt 40 med plågade ansiktsdrag och sorgsen blick stiger ut ur sin bil och vi slår oss ner på verandan. Han berättar att han är uppvuxen i en medelklassfamilj, som i flera generationer bott i Harare.
– Den vita minoriteten hade  ett bra liv här fram till 2000-talet, säger han.

Av en tillfällighet började han efter avslutad skolgång som vikarie i en skola som erbjöd vidareutbildning. Så småningom blev han vicerrektor på högstadiet vid St. John’s College. Så plötsligt skedde katastrofen.
Efter rådet från advokaten intalade sig rektorn och han själv att synen på homosexualitet bland Zimbabwes priviligierade var förändrad. HBTQ-frågor borde inte längre vara tabu. Hovelmeier var dessutom en synnerligen uppskattad lärare, som alltid hållit sin privata sfär helt separat från skolans värld.

”Han funderar ofta på att ta sitt liv”

Så tog han bladet från munnen. Men skolans styrelse svek honom snart. Det stöd han känt från många elever upphörde också plötsligt. En relativt stor föräldragrupp såg honom som ett hot. Det fanns ingen möjlighet att försvara sig. I ett slag var han ensam och övergiven.
– Ändå har jag inte begått något olagligt eller fel, säger han och ser desperat ut.

Under de två månader som gått har han gång på gång gått igenom vad som blev fel. Var det beslut som han och rektorn tillsammans med advokaten fattade i själva verket ett misstag? Skulle han istället ha inväntat Daily Mirror’s artikel? Kanske borde han inte sagt upp sig. Om han stått kvar och låtit skolan besluta? Hela tiden detta om….

”Mitt namn är ”toxic”, säger han uppgivet”

Tillvaron är en mardröm. Han har svårt att sova och äta. Telefonen hemma har slutat ringa. Vänner har i grunden fullt upp med sitt. Känslor av ensamhet och avsaknad av mening med livet gör tillvaron tidvis outhärdlig. Han funderar ofta på att ta sitt liv.

Under hela sitt vuxna liv har han funnit glädje i att skriva. Men för närvarande känner han sig oförmögen. Det enda som fortfarande varit ett sorts halmstrå, säger Hovelmeier, är skolans dramagrupp, som han sedan lång tid tillbaka ansvarat för. Julens förställning planlades redan i början av terminen. Vid uppsägningen blev han ombedd att fortsätta. Teaterarbetet är viktigt för många av eleverna och för honom var det meningsfullt att få slutföra detta.
Föreställningen ägde rum några dagar efter julkonserten. Funderingar kring ekonomin får honom att känna panik. Besparingarna håller på att ta slut. Han har sänt iväg sitt CV till andra skolor. Också till Harare International School, den skola som alla västerländska diplomater anlitar. Han har inte fått några svar.
– Mitt namn är ”toxic”, säger han uppgivet.

Gays And Lesbians in Zimbabwe (GALZ), ett NGO-forum (stöds ekonomiskt av bl.a. Sida), hörde av sig till Hovelmeier inledningsvis. Tanken att han skulle bli en professionell frontfigur i en isolerad organisation som GALZ , lockar honom inte, säger Hovelmeier och skakar på huvudet.
– Det meningsfulla för mig är att få fortsätta i min profession, att få möjlighet att återvända till mitt normala yrkesliv.

Jag förstår honom. GALZ verksamhet imponerade inte på mig vid besök där.

Hovelmeiers olyckliga blick får mig att stanna upp.
– Och vad med julen, undrar jag.

Han har föräldrar i livet och en syster med familj. Alla bor i Harare. Han försäkrar mig att han inte är övergiven under kommande helger.
– Men vi zimbabwier undviker typiskt nog svåra privata ämnen i vårt umgänge, säger Hovelmeier. Han fortsätter.

– Det gäller också min familj. Zimbabwes samhällsstruktur är svår att sätta sig in i för en utomstående. Många saknar en nyfikenhet. De konservativa krafterna i samhället är påfallande, bland vita som bland svarta. Jag tänkte när jag skrev mitt brev till skolans föräldrar att det fanns en förståelsen för avvikande grupper. Men jag misstog mig, säger han.

Kultur, religon och historia är svår att ändra på berättar han.
– Religionens betydelse går inte att underskatta. Den svarta majoriteten av befolkningen är präglade av sitt ursprung, där shona-kulturen dominerar. I denna kultur är homosexualitet uteslutet.

”Hovelmeier blev hela Zimbabwes Mr Gay på en vecka”

Jag frågar honom om han inte kan börja ett nytt liv någon annanstans. Hovelmeier ser betryckt ut när han svarar. Han har egentligen aldrig varit borta från Zimbabwe en längre period. Bokrelease i England, det är allt. Det är klart att han nu tänkt på denna möjlighet, men det lockar honom inte. Han bor i ett hus, som han älskar. Han har inrett det efter egen smak och lever där med sina hundar, böcker och musik.

Efter mötet med Hovelmeier, kommer jag att tänka på en mamma till en elev på St. John´s College, som jag faktiskt känner. Vad tänker hon, svart zimbabwisk mor, om det som har hänt på hennes 13-åriga sons skola?
– Hovelmeier blev hela Zimbabwes Mr Gay på en vecka. Allmänna möten i föräldragrupper kring ämnen som ungdomars uteliv, droger och alkohol har alltid varit uppskattade. Men denna gång blev vi föräldrar överrumplade, säger kvinnan.

– Medierna fanns med redan från start och alla kunde läsa om läraren, vicerektorn på St John´s, som ”kommit ut”. Många av föräldrarna uppfattade att skolan blev skandaliserad. Allt blev fel, suckar hon.

Alla elever blev informerade av läraren själv. Hennes son uppfattade Hovelmeier som modig. Efteråt hade alla elever applåderat. Men vissa föräldrar upprördes stort och deras barn vågade sen inte tycka annorlunda än föräldrarna. Så Hovelmeier fick snart hela skolan mot sig.
– Jag själv deltog inte i föräldramötet. Att en lärare som är gay finns på vår skola kändes för mig helt ok. Men situationen blev ohållbar för läraren. Det var uppenbart.

Jag frågar om Hovelmeier kan komma tillbaka till sin skola.

– Det är svårt att svara på. Man glömmer ju. Men det är kanske bättre att han istället börjar informera i samhället om homosexualitet, att få vända det inträffade till något bra.

DEL 3

– Är det du som sett till att bjuda in Neal Hovelmeier till Lucia, hör jag en av ambassadens yngre anställda svenskar säga till någon, under inledningen av årets Luciafest.

– Det är en fin gest, att vi markerar vår inställning, tillägger samma person.

– Fin gest av ambassaden att bjuda in Neal, för att markera vår inställning till att vara gay.

Absurd kommentar, tänker jag. Utan att vara ett uns religiös ringer i mina öron något från min uppväxts söndagskola: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus”. Hovelmeier är inbjuden till festen, för att han, precis som alla andra, känner någon, det vill säga har en anknytning till svenska ambassaden. Det är ingen ”fin gest”.
– Det är självklart, mumlar jag för mig själv.

”De mest aggressiva föräldrarna utgjorde den grupp som själva har en mängd problem på hemmafronten”

Neal blir igenkänd och drar sig bort till ett hörn tillsammans med några yngre vita zimbabwier, dit jag så småningom ansluter. Man talar om Hovelmeiers situation just nu. Vad han gör under dagarna. Man konstaterar hur förändringar tar tid i Zimbabwe.
– Det tog lång tid även i Sverige, säger Hovelmeier och ser på mig.

Jag instämmer.
– Det har tagit lång tid, men det känns idag självklart att man kan välja öppet och fritt och känna sig accepterad. Perfekt är det dock inte, blir mitt svar.

Den svarta zimbabwiska mamman som jag tidigare intervjuat finns med denna kväll. Hon och Hovelmeier möts.
– De mest aggressiva föräldrarna utgjorde den grupp som själva har en mängd problem på hemmafronten. Alla har glömt det viktiga, att eleverna behöver en bra lärare, säger kvinnan.

– Men kom ihåg, avslutar mamman, president Mnangagwa och resten av regeringen har varit tysta. Det är ett gott tecken.

Jag ser på Hovelmeier att han uppskattar samtalet.

Det är julvecka och jag sänder mitt utkast till en vän i Sverige. Han är liksom Neal homosexuell, akademiker, har aldrig ”kommit ut” på sitt arbete, bor liksom Neal i ett hus han älskar. Han har som Neal inrett det efter egen smak och där lever han.

Svarsmail kommer omgående.

”Det här är en viktig artikel, som bör publiceras. Inte ens i Sverige är det självklart att välja partner som man vill och känns sig accepterad för den man är. Det existerar fortsatt ett subtilt förtryck som hela tiden visar sig och som gör att man ständigt måste vara på sin vakt. Men detta är en annan historia, eller…”

Jag får ett mail av Neal, nu i februari 2019, när jag åter är hemma i Sverige. Under sista veckan har han fått slutbeskedet om att han inte heller får fortsätta som dramalärare på St John´s School. ”It might disturb people”, skriver skolan.

– Allt känns mörkt. Jag orkar ingenting och kan därför heller inte skriva, säger Neal i sitt mail.