När den nya regeringen, som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterades, blev det klart att Åsa Lindhagen skulle få rollen som jämställdhetsminister.
Hon berättar att det var viljan att bygga ett samhälle där alla får plats och känner sig välkomna, som ledde henne till politiskt engagemang.
– Det är ett grundläggande engagemang där det ena lett till det andra och sedan det tredje. Det har inte funnits någon direkt plan.
Vad tycker du är den viktigaste frågan som rör hbtq just nu?
– Jag skulle vilja säga tre saker. Först. Den psykiska ohälsan bland unga hbtq-personer och hur utsatta de är. De behöver finnas bättre psykiatri för de här personerna. Vi vill också att det ska finnas fler trygga mötesplatser för hbtq-personer dit de kan vända sig.
– Nummer två. Vi ska ta krafttag mot hatbrotten. Det togs fram en nationell plan mot rasism och hatbrott av den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke som bland annat innebär att polisen ska jobba mer med hatbrott. Det arbetet måste fortsätta.
– Som nummer tre vill jag lyfta transpersoners situation. Vi har en ny lag gällande könstillhörighet som diskuterats länge. Det är väldigt viktigt att vi får den på plats. Statistik över unga transpersoner som försökt ta sitt liv är skrämmande hög, det är en jätteviktig fråga.
”Hur viktigt var det att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande?”
Du är det första öppna kvinnliga statsrådet, varför tror du att det är så?
– Ja jag hörde det. Att jag är öppen med det är väl ett tecken på att tiderna förändras, att vi blir ett mer öppet samhälle. Även om det arbetet verkligen behöver fortsätta. Bara en sån grej att det beskrivs som att jag ”har kommit ut ur garderoben”. Vi behöver skapa ett samhälle där man inte behöver komma ut ur garderoben. Där vi inte förutsätter människors sexuella läggning. Där man kan vara den man är. Men vi har sett en utveckling. 1944 avkriminaliserades homosexuella handlingar, 1979 togs sjukdomsstämpeln bort. Det är en process där vi ändrar normer och värderingar och vi har tagit oss framåt. Men vi är inte i mål. Att Sverige har ett öppet statsråd är en del i det ledet. Jag tror inte jag är den enda som är hbtq, men den enda öppna i regeringen kanske.
Finns det någon typ av politisk stigmatisering mot hbtq-personer?
– Jag har inte märkt av det alls. I Miljöpartiet känner jag mig otroligt hemma, också när det gäller hbtq-frågor. Jag hoppas och tror att det finns en stor öppenhet, att man är politiskt medveten och grundar sitt engagemang i mänskliga rättigheter, oavsett vilket parti man tillhör. Nu är det ju inte alltid så. Men det är ändå en förhoppning att vi är rätt många i politiken som förenas i en tro på människors lika värde. Jag personligen har inte känt mig diskriminerad.
Hur känns det med den nya regeringen?
– Det känns väldigt positivt. Jag känner för egen del att jag blivit väldigt väl mottagen som en av få nya ministrar. Frågor som jag har ansvar över, jämställdhet, diskriminering, segregation, barns rättigheter, är frågor som finns i alla politikområden. Därför är det otroligt viktigt att arbetet om just det, sker över hela regeringen. Alla ministrar borde vara jämställdhetsministrar på sina områden. Vi behöver ett bra samarbete i de frågor som jag ansvarar för. Det tror jag att det finns mycket goda förutsättningar för att ha. Det är väldigt stort för mig att Sverige valt en annan politisk väg än många andra länder vad gäller att stänga ute högerextrema partier, även om det var en svår och lång politisk process.
Hur viktigt var det att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande?
– Oerhört viktigt. Jag tillhör ett parti som har en helt annan inriktning. Vi står för öppenhet och för alla människors lika värde. Det hedrar Centerpartiet och Liberalerna för att de också stått för de här värderingarna. Det är grundvärderingar det handlar om. Vi kan tycka olika i sakpolitik, men man måste bygga sin politik tydligt och aldrig kompromissa med människors lika värde och mänskliga rättigheter. Det slår igenom i all politik.
Uppdaterad 2019-03-07
