Tidningen Chef listade förra året 20 åriga Shanga Aziz som en av framtidens ledare. Då hade han, tillsammans med tre andra, drivit den ideella organisationen ”Locker Room Talk” i tre år, mottagit Nummer 10-stipendiet, hyllats av Zlatan och inlett ett samarbete med Durmaz.
Men allt började på ett gymnasium i Finspång när Shanga och klasskompisen Rogerio Silva skulle starta ett företag i samband med ”Ung Företagsamhet”.
– Det vanliga är att man kanske väljer att sälja mobilskal eller liknande. Inget fel i det men vi ville göra något mer. Det var skriverier om en gruppvåldtäkt som skett samma år och det var presidentval i USA. När en presidentkandidat och numera president, kan ursäkta sånt skitsnack med att det bara är ”locker room talk” började vi ifrågasätta hur det var när vi var små.
”Man slog varandra med handduken och skrek ”jävla bög”.”
Vad minns du från omklädningsrummet när du var ung?
– Det var många händelser. Att hamna i ett A-lag som 13-14 åring var annorlunda. Snacket som var i det omklädningsrummet hade jag aldrig varit med om tidigare. Där var det vuxna män som berättar hur de ska hem och ”klappa till frugan”, killar visade bilder på tjejer som de egentligen inte fick visa och man slog varandra med handduken och skrek ”jävla bög”.
Hamnade du själv i den jargongen?
– Ja flera gånger. Men det var inget jag reflekterade över då, jag var 14 år gammal. Jag pratade likadant, betedde mig likadant, skrattade åt samma skämt som jag idag aldrig ens skulle ta i mun. Jag trodde att det var sån jag skulle vara, att det skulle göra att jag blev respekterad. Det blir som en försvarsmekanism för att själv inte bli utsatt. Det var inte förrän jag slutade med fotboll som jag kunde adressera att det var ett problem. Tyvärr är det ett mönster som många av oss killar hamnar i.
Idag har du jobbat för att skapa jämställdhet och schysstare attityder i tre års tid. Vet man vad det är som gör att män är så… vidriga i omklädningsrum?
– Vi har varit i hundratals omklädningsrum runt om i landet. Det vi kan se och det forskning visar är att när killar ses tillsammans, speciellt inom lagidrott, så finns det en bild av hur man ska bete sig som kille. I många fall är det en skadlig bild, som inte har lett till några konsekvenser. Då tror de här unga killarna som kommer till ett nytt lag att den attityden krävs för att bli fotbollsproffs.
Shanga berättar om två psykologer, Oransky och Fisher, som gjort en studie om lagidrott där en av slutsatserna var att nedvärderande snack om kvinnor och hbtq-personer inom lagidrott har en tydlig koppling till de samhällsproblem vi ser idag.
Varför har ”jävla bög” blivit ett favorituttryck att använda i omklädningsrummet?
– Utifrån vår erfarenhet och det vi ser, har bög blivit ett skällsord precis som många andra ord, på grund av att det inte lever upp till förväntningarna om hur den ”perfekta mannen” ska vara. Män ska inte prata känslor, de ska ligga med massa kvinnor, alltid vara kåta och ha stora muskler. Den ”perfekta mannen” är ju inte homosexuell enligt den bild som finns inom lagidrott. Det är en heteronormativ kultur vi lever i. I den världen blir bög något dåligt och används i de sammanhangen.
”Om ni kommer och pratar med våra grabbar kommer de bli mjukisar och då kan de inte prestera på fotbollsplan, så tack men nej tack”
Har alla hoppat på ”Locker Room Talk”-tåget utan motstånd?
– Det är väldigt blandat. Framförallt när vi drog igång, jag minns när vi ringde runt till föreningar och ofta fick svaret ”om ni kommer och pratar med våra grabbar kommer de bli mjukisar och då kan de inte prestera på fotbollsplan, så tack men nej tack”. Det sker inte lika ofta idag, men ”boys will be boys” attityden finns fortfarande kvar. Därför är det så viktigt för oss att vi lyckas engagera människor som Durmaz och Zlatan.
Företag som för några år sedan tackade nej till att Locker Room Talk skulle komma och föreläsa, idag ringer och frågar om de kan komma. Det får honom att känna sig hoppfull för framtiden.
– Det visar att våra föreläsningar och vår opinionsbildning gör skillnad.
Sedan skolprojektet ”Locker Room Talk” startades för tre år sedan av två skolungdomar har det idag expanderat, rivit murar och byggt broar. I det nationella teamet sitter det fyra personer och totalt är det 17 föreläsare som organisationen delar tillsammans med Svensk Idrott. Shanga berättar att de nyligen fått ett stöd beviljat från arvsfonden som gör att ytterligare två personer kan anställas.
När kommer du vara nöjd tror du?
– Bra fråga (skrattar). Jag vet inte, kanske inte under min livstid. Det här är ett arbete som jag hoppas och drömmer om ska bli en del av samhället och i vardagen som vi aldrig ska glömma bort. Vissa organisationer brukar säga att de kommer finnas kvar tills den dagen de inte längre behövs. Men för vår del tror jag inte att det är så. Vi kommer nog alltid behöva finnas oavsett hur självklar den här frågan blir i framtiden.
