När vi var små fick vi lära oss att det alltid är upp till oss själva att bestämma vem det är vi vill vara. Vi kan bara bestämma vilka vi själva är, alla andra är utom vår kontroll. Att bemöta den andre med respekt och hoppas att hen bemöter oss med detsamma.
I mångt och mycket har vi nått långt när det kommer till självbestämmande i Sverige. Men när det kommer till kön och genus så har vi fortfarande lång väg att gå – både när det kommer till vad vi gör privat och till det vi gör offentligt.
Icke-binära och transpersoner är överrepresenterade i självmordsstatistik världen över. De mår avsevärt mycket sämre än resten av befolkningen, och enligt en rapport som RFSL släppte 2017 så har 10 % av alla transpersoner och icke-binära försökt ta sitt liv. Över hälften har haft starka funderingar på att göra det. Många ser svårigheten att vara sig själv, att kunna leva efter sin egen könsidentitet, som en av anledningarna till att de mår dåligt. Detta är oacceptabelt och det är dags att göra riktiga förändringar.
Det är egentligen inte svårt att göra vardagen lättare för transpersoner och icke-binära i Sverige. Det mesta kan man göra lokalt, som att avskaffa könssegregerade toaletter på offentliga platser. En liten sak som skulle göra att många känner sig mer välkomna.
Förändringar måste även ske genom det offentliga. Transpersoner drar sig idag för att besöka vården, och få känner till vårdplatser som erbjuder den vård som transpersoner behöver. Några av samhällets mest utsatta grupper, med höga nivåer av både psykisk och fysisk ohälsa, har idag inte tillgång till nödvändig information och direkt livsviktig vård. Det duger inte för en välfärdsstat som Sverige. Dock kan åtgärder som att tala mer om transfrågor och vilken hjälp som finns att tillgå under sexualkunskapen i skolan vara avgörande för att öka både kunskapen och tilliten till vården.
Att sprida rätt information är ett stort första steg, men det är inte tillräckligt. Sverige ligger i nuläget på den europeiska botten när det kommer till transpersoners mående. Därför behövs det även göras en utvärdering av hur den svenska vården hanterar transpersoner och icke-binära. Bristerna dödar människor.
Vi som medmänniskor kan också göra mycket. Framför allt måste vi tänka på hur vi talar om könsidentitet, frågor som rör transpersoner och icke-binära och de som är trans eller icke-binära. Identitet är det privataste vi har, och det är allas vårt ansvar, som vuxna och medmänniskor, att transpersoner och icke-binära vet att vi accepterar dem. Oavsett kultur, religion, utseende eller könsidentitet är vi i slutändan alla människor, alla detsamma. Det är värt att respektera.
Uppdaterad 2018-08-29
