I år är det 20 år sedan Stockholm firade EuroPride för första gången. När vi samlades 1998 var det en enorm framgång och utvecklingen har varit dramatisk sedan dess. Under början av 1990-talet gick ungefär 3 000 personer i paraden varje år. 1998 bröts det mönstret när 15 000 personer gick, numera ligger siffran på över 45 000 personer.
När vi som inte var med 1998 frågar våra föregångare om vad som var grejen med det där året, är ett återkommande svar att “det var första gången vi förstod hur många vi var”. Och då är det inte bara paraden som menas, utan själva festivalveckan. Istället för att det satt några bögar på en bar där, några flator på en bar där och ytterligare några på ett fik, så samlades alla på ett ställe och liksom tittade upp på varandra och insåg att vi är ju rätt jäkla många.
Men alla var inte med. En bra bit in på 2000-talet kämpade hbtq-communityt hårt med sina egna normer. Vem skulle egentligen få vara med? Vem var Pride till för? Vad skulle RFSL ägna sig åt? Det dröjde innan kampen på allvar breddades från att framför allt ha handlat om sex och kärlek, till att också handla om identitet, kropp och kön. T:et och q:et blev självklara aspekter av vår gemensamma rörelse efter en lång och envis förändringsresa. Idag säger vi att hbtq-kampen handlar om min frihet och rätt att både älska vem jag vill och vara den jag är. Inom ramen för det är vi sedan olika, spretiga och stökiga. Tråkigt vore det väl annars? Hbtq-communityts mångfald är vår styrka, vår brokighet, vårt allt.
”Värdekonservativa aktörer är idag inte så noga med T och Q”
20 år efter att rörelsen med små steg på riktigt började handla även om identitet, står vi inför en annan vattendelare. Den här gången handlar det både om rätten att älska och rätten att vara sig själv. Men nu handlar det om vem som har rätt till de rättigheter som alla hbtq-personer borde ha idag. En stor del av RFSL:s verksamhet handlar nu om att exempelvis säkerställa att hbtq-personer som flyr kan komma till Sverige, att livet funkar för hbtq-personer med funktionsvariationer, att relationsnormer utmanas och att vi finns i storstad och på landsbygd, i innerstad och i förorter.
I den polarisering vi lever i, där flera politiska partier och aktörer ägnar sig åt att ställa människor mot varandra, hamnar mycket av det vi gör i skottlinjen. Mycket värdekonservativa aktörer säger i ett och samma andetag, utan att riktigt säga det rakt ut, att det varken är så noga med t och q, eller med mångfald och bredd. De tycker helt enkelt att det räcker med att stå upp för homosexuellas rätt att gifta sig. Det är en omöjlighet att hävda något sådant.
Att vi i communityt lärt oss att vi är många, och fortfarande kämpar med att faktiskt representera alla, är ingenting som går att ändra tillbaka, för något annat var aldrig sant. Det fanns inte en tid då hbtq-personer bara vara vita bögar och flator som ville få gifta sig. Men det fanns en tid när det bara var de som syntes och hördes. Det var en tid när konservativa krafter verkligen hatade de där bögarna och flatorna, och vi som organiserade oss därför inte orkade skapa en ännu bredare rörelse, trots att vi även då var fler som behövde varandra.
Vi är äntligen en bra bit på väg mot att vara en riktigt mångfaldig och spretig hbtq-rörelse, det är vi stolta över. Vi backar aldrig.
