Jag har varit öppet homosexuell sedan jag som 24-åring snyftade fram att ”jag gillar killar” där jag satt på hallmattan framför mamma i Upplands Väsby, och snöt mig i en hög sträva IKEA-servetter som färgade näsan lila. Tre år senare hade jag fast jobb på QX. Och i och med mitt jobb på en HBTQ-tidning så behövde folk aldrig undra: Ronny är bög.
Men jag är en stor jävla fegis.
För som vuxen storstadsbög och homogaytidningsredaktör har jag ett ansvar. Ett ansvar som jag inte levt upp till.
Men jag har haft oerhört svårt att hålla mina pojkvänner i handen offentligt.
Att pussas öppet när vi säger hej eller hej då.
Lägga armen om min grabb när vi sitter på bio.
För jag vill inte vara ett ”cirkusdjur” som folk tittar på. Jag vill bara smälta in och inte vara nåt folk hajar till för. Det handlar inte alls mycket om rädsla att bli nerslagen, spottad på eller få öknamn ropade efter mig.
Jag vill bara få vara. Utan blickar.
Den här fegheten har stört mig så in i helvete. Jag har känt mig så osolidarisk som inte vågar ta för mig, att inte kunna strunta i vad andra tycker, och bara stå för min kärlek.  Jag har ju varit så stolt över de killar jag varit ihop med.
Och jag blir ju alltid så glad över alla som vågar visa sin regnbågskärlek offentligt.
Jävla hjältar liksom.

Annons
Annons

Men sent ska syndaren vakna. Nu är jag över 40. Jag har gått in i ett nytt förhållande och lovat mig själv att våga. För jag tror att ingen Prideparad i världen kan normalisera homo- och bisexualitet mer än att folk vänjer sig vid att se samkönade par visa kärlek på exakt samma sätt som straighta obekymmrat fått göra sedan urminnes tider.

Däremot är Pride svinviktig för att öka synligheten rent allmänt, göra allmänheten medveten om vår dagliga kamp och visa vilken jävla fest det är att vara en del av regnbågsfamiljen. Och de (få) straigha som tjatar om att det borde finnas en straight Pride: F. U!
De har ingen aning om hur det är att sitta bredvid sin kille på bion och inte kunna lägga armen runt om honom utan att killgänget tre säten bort fnissar eller ropar glopord. De har ingen aning om hur det är att genom hela livet sitta framför bankman/läkare/reseagent/mäklare osv och rätta ”..och din flickvän…”, och i samma hundradels sekund som du rättar till ”min pojkvän” ser om hen är bekväm med att hen har ett tvättäkta homo framför sig. De har heller ingen aning om hur det är att bli trakasserad, mobbad eller förföljd för att du bara är något du föddes till.

Jag älskar Pride, och framförallt Pridepark. För där är vi normen och vågar visa vår kärlek öppet. Lyckan av att se samkönade par visa affektion är för mig lika stor idag som under min Pridedebut 2000. Det är en underbar känsla att under en vecka få göra det straighta vardagligen tar för givet.

Men nu jävlar ska jag våga göra det de 51 andra veckorna också.