Stockholm Pride, som i år dessutom är värd för Europride, är inte vilket arrangemang som helst. Festivalen har i dag en bred politisk och offentlig uppbackning, vilket exempelvis tar sig uttryck i att sponsring sker med skattemedel och i att offentliga institutioner, såsom Stockholms stad, hissar regnbågsflaggor överallt. Flera myndigheter deltar både som utställare och i paraden. Pride har helt enkelt kommit att bli en typ av halvofficiell manifestation. Därmed borde det också vara en självklarhet att ha en öppen inställning och frimodigt släppa fram en mångfald av åsikter och perspektiv.
Medborgerlig Samling (MED) ansökte för ett par månader sedan om att få delta som utställare på festivalområdet. I förra veckan fick jag beskedet att partiet inte är välkommet, med hänvisning till Stockholm Prides värdegrund. Det dokumentet är synnerligen kortfattat. Där anges det bara att Pride står bakom Europakonventionen, arbetar för hbtq-kollektivets rättigheter och motverkar all form av diskriminering, samt är solidarisk med liknande rörelser i omvärlden. Inga problem för MED:s del, kunde jag konstatera när jag lämnade in ansökan. Partiet står upp för lika rättigheter och skyldigheter och har en mycket frihetlig grundsyn när det gäller hur folk ska få leva sina liv.
Samtidigt utmanar MED identitetspolitiken, som är ett gift som splittrar och korrumperar samhället. Och jag vet att vi har ett stort stöd i detta bland många Pridebesökare och deltagare.
När jag läser debattinlägget undertecknat av ett antal ordförande för borgerliga HBT-förbund och av några före detta ordförande för Stockholm Pride, anar jag hur illa det är ställt inom den etablerade borgerligheten och inom Prides ledning.
Inledningsvis påstås det att jag skulle ha gjort ”transfoba uttalanden”, med hänvisning till en krönika i Nyheter Idag den 20 juni 2016 med den profetiska titeln ”HBTQ-etablissemanget talar inte för alla”. Jag uppmanar verkligen alla att läsa krönikan, som var en reaktion på hur bland annat RFSL och QX reagerade omedelbart efter massmordet på en gayklubb i Orlando. I krönikans inledning skriver jag även några rader om min personliga inställning till begreppet HBTQ, som jag inte är särskilt förtjust i. Där nämner jag – vilket är helt korrekt – att T:et och Q:et inte nödvändigtvis har med sexualitet att göra, men också att det finns en given förklaring till att sexuella minoriteter och transpersoner umgås och verkar i samma miljöer: den allmänna toleransen och välkomnandet av alternativa livsstilar.
Ordförandena från de borgerliga HBT-organisationerna och de före detta Prideordförandena vill nu ha det till att jag skulle ha uttalat att ”T och Q inte har med HBTQ att göra” (fråga mig inte vad det påståendet betyder) och att trans är en livsstil. Det sistnämnda är tydligen ett ord som är bannlyst. Nu skrev jag inte så, vilket alla läskunniga kan se, men i min värld kan ordet livsstil också användas för sådant som grundar sig i djupgående personliga egenskaper. Jag tillhör för övrigt inte dem som märker ord och drar stora växlar på exakta ordval.
Men det spelar tydligen ingen roll. Nu har personer som kallar sig för borgerliga på klassiskt vänstersekteristiskt vis kommit fram till att jag har sagt något tabubelagt ord och steningen kan därmed börja. Tranfobiska uttalanden, heter det. Genom att lägga in ett ”bland annat” innan mina uttalanden tas upp i förvrängd form får läsaren dessutom intrycket av att här finns mer av samma vara. Därefter antyds det på fullaste allvar att MED:s blotta närvaro på Pride skulle utgöra ett otryggt och hotfullt inslag.
Säg, har ni ingen skam i kroppen?
Och varför skulle det finnas en motsättning i att vilja vara utställare på en festival vars ledning uppfattas som vänstervriden och som är dålig på att representera alla i målgruppen? Varför inte mötas på samma arena och utväxla tankar och idéer? Varför inte väga upp den vridning som gör att uttalade kommunister och andra politiska extremister kan delta, men inte MED?
Ordförandena och de före detta ordförandena menar avslutningsvis att det inte är någon rättighet att åka snålskjuts på Prides varumärke. Då ska jag berätta en sak som kanske chockerar dem: Prides varumärke ger kanske inte längre den skjuts som de tror att det gör. Och definitivt inte efter den senaste veckan.
MED noterar det som har inträffat och går vidare. Stockholm Pride som en enande festival för alla inom dess uttalade målgrupp kan däremot ifrågasättas. Mer än någonsin.
