Efter att ha passerat en rigorös säkerhetskontroll, otaliga vakter och ett stort antal dörrar med kodlås når jag till slut statsminister Stefan Löfvens kontor i Rosenbad. Jag lägger märke till ett litet skåp med miniatyrflaggor – svenska flaggan, EU-flaggan och så Prideflaggan. Trevligt, men tydligen har den gått i arv sedan förra regeringen.
När Stefan sveper in några minuter försenad märker man att han är på språng, men utstrålar ändå lugn. Sekunden efter min sista fråga susar han ut lika snabbt som han kom; han har en dejt med Europeiska rådets ordförande Donald Tusk som är på besök i stan.
Just nu är det Pride-tider världen över, i augusti är det Europride i Stockholm och Göteborg och runtom i Sverige arrangeras allt fler lokala Pride-firanden. Men flera av de senare riskerar att läggas ner på grund av hot och trakasserier, exempelvis i Kalmar och Karlskrona. Din kommentar?
– Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Du måste såklart kunna anordna ett Pride-tåg eller en Pride-festival utan att bli hotad och hatad. Vi har gett polisen tydliga direktiv att arbeta mot hatbrott som dessa.
Tyvärr verkar ju inte arrangörerna känna sig trygga nog.
– Självklart har jag respekt för organisatörernas beslut vad gäller detta, det är viktigt att de känner sig säkra. Men polisen har som sagt i uppgift att motverka den här typen av hat och hot.
Man hör en del röster som anser att Pride inte längre fyller någon funktion i Sverige eftersom vi har kommit så långt som vi har vad gäller hbtq-rättigheter…
– Bara det faktum att Pride-festivaler blir hotade säger ju i sig självt att de behövs.
I QX aprilnummer intervjuade jag din partiledarkollega Jimmie Åkesson som sa att han inte vill gå i några Pride-tåg även om han fick lov, åtminstone inte i Sverige. Jag citerar: ”Jag uppfattar inte Pride som något särskilt intressant. Å ena sidan har du den här Pride-paraden som jag tycker innehåller ganska obscena inslag. Jag förstår att man vill provocera för att normalisera, men jag vill inte vara en del i det, med en massa nakna människor som springer runt.” Ligger det någonting i hans kritik mot Pride-firandet?
– En del är ju utmanande klädda i Pride-tågen, men det är okej. Även om jag kan förstå att en del tycker att det är lite utmanande. Själv går jag gärna i Pride-tåg eftersom det är tre-fyra timmar av enbart glädje och fest. Första gången jag gick i Pride-tåget i Stockholm, jag tror det var 2012, var det verkligen ”wow”! Det är ju inte bara själva tåget, det är ju fullt med folk längs hela vägen, från start till mål, och alla är glada! Jag förknippar Pride med glädje!
Kommer du att gå i något Pride-tåg i år?
– Ja, det i Stockholm den 4 augusti. Och jag kommer även att delta i partiledardebatten i Pride House/Kulturhuset.
Är det extra viktigt att gå i år eftersom valår?
– Nej, jag tycker alltid att det är lika viktigt, även om jag inte hinner gå varje år. Vi behöver fortsätta den kampen.
I många länder är homosexualitet straffbelagt och Pride-parader slås ner med våld. Vad gör regeringen för att markera mot detta?
– Vi är tydliga gentemot andra stater och regeringar att vi står upp för mänskliga rättigheter, och det inbegriper givetvis hbtq. Vid varje givet tillfälle, exempelvis vid ett statsbesök, väljer vi det smartaste sättet att adressera detta, och gör upp en strategi. Och när vi nu diskuterar en ny flyktingpolitik i EU driver vi som land att även hbtq-perspektivet måste komma med. Vi har alltid detta med oss.
Du ska ju alldeles strax träffa Europeiska rådets ordförande Donald Tusk för att diskutera flyktingfrågan – kommer du att ta upp hbtq-perspektivet då?
– Ja, vi menar att det är viktigt att ha med hbtq-perspektivet. Men just i dag kommer det nog att mest bli övergripande diskussioner, nu gäller det att få alla EU:s medlemsländer att ta ansvar vad gäller flyktingfrågan.
Vilken är den viktigaste hbtq-frågan just nu?
– Tryggheten. Vi socialdemokrater utgår från alla människors lika värde, och i vårt samhälle ska du kunna känna dig trygg oavsett vem du är. Det är grundläggande för oss. Du ska känna att du har samhällets stöd. Det gäller även i exempelvis arbetslivet, oavsett var du arbetar, att du ska vara respekterad för den du är. Även i skolan och i sjukvården. Politikerna måste ha en bra kompetens i dessa frågor, och det krävs handlingsplaner för att driva dem vidare.
Hur har Socialdemokraternas syn på hbtq-rättigheter förändrats över tid? Anser du att ni har gått i framkant eller mer ”följt med”?
– Här vill jag lyfta Mona Sahlins insatser när hon var partiledare, hon gjorde en stor insats på hbtq-området. Jag skulle vilja påstå att Socialdemokraterna är ett bra hbtq-parti, vilket bottnar i att vi står upp för människors lika värde. Det måste genomsyra allt.
Men du tycker att hbtq-frågorna lyftes fram på allvar först under Mona Sahlins tid som partiledare (2007-2011)?
– Det var inte någon som var emot tidigare heller, men hon gjorde hbtq-frågorna ännu mer naturligt obligatoriska. Så att de blev en del av alla andra rättighets- och frihetsfrågor. Det tycker jag hon gjorde riktigt bra. Naturligtvis måste vid hela tiden tänka till om vi har en politik som är ”up to date” vad gäller hbtq-frågorna.
För ”de rödgröna” generellt sett en bättre hbtq-politik än Alliansen?
– Ja, det skulle jag vilja säga. Men jag vill ändå lyfta fram några personer som har gjort bra insatser även på den borgerliga sidan, som Birgitta Ohlsson och Barbro Westerholm. Även Fredrik Reinfeldt. Men tittar vi på ett regeringsalternativ där Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna får inflytande så förstår nog alla vad som händer med de här frågorna. Det blir något helt annat. Framför allt tycker jag att alla borde fundera allvarligt på Sverigedemokraternas människosyn. Den är faktiskt riktigt obehaglig.
Något initiativ eller framgång på hbtq-området du är extra stolt över?
– En viktig fråga som vi driver är den om könsneutral föräldrapresumtion, att båda föräldrarna automatiskt blir vårdnadshavare även när de är av samma kön.
Jag läste i ert hbtq-program att ni även arbetar för att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.
– Ja, vi tycker att det är rimligt eftersom familjer ser annorlunda ut numera. Det är helt enkelt för barnens bästa. Jag använde själv begreppet ”stjärnfamilj” vid min första regeringsförklaring just på grund av detta. Samhället utvecklas, och då måste politiken också göra det.
Jobbar ni även för att anpassa föräldraförsäkringen för att bättre passa regnbågs- och stjärnfamiljer?
– Ja, det är samma sak där. Men det kräver förstås en utredning det också.
När vi ändå är inne på familjepolitik så måste jag förstås ta upp surrogatmödraskap. S är emot att surrogatmödraskap bör tillåtas i Sverige, även altruistiska sådana. Vilka är argumenten?
– Där står vi fast, eftersom vi anser att det även vad gäller altruistiskt surrogatmödraskap finns en risk för att kvinnor kan bli utsatta för ett tryck.
Många barn har ju trots allt kommit till, och gör det fortfarande, genom surrogatmödraskap.
– Barnens perspektiv kommer alltid i första hand, och de här barnen måste bli behandlade som alla andra barn och ha samhällets stöd.
Men ni vill straffbelägga att skaffa barn genom surrogatmödrar i utlandet?
– Nej, det finns inga sådana förslag.
Nu byter jag spår till flyktingproblematiken. Den åtstramade migrationspolitiken under innevarande mandatperiod har lett till att hbtq-flyktingar har fått betydligt svårare att få asyl.
– Det är fortfarande en individuell prövning, så i grunden har det inte förändrats för hbtq-flyktingar. Grunderna för att få asyl är inte förändrade.
Att ”synnerligen ömmande omständigheter” tagits bort som asylskäl har enligt RFSL drabbat just hbtq-flyktingar.
– Vi har sagt till Migrationsverket att se till att det finns kompetens vad gäller hbtq. Vi får kolla upp detta.
Hedersvåld drabbar kvinnor men också homosexuella och transpersoner mycket hårt. Vad kan och bör göras för att stoppa detta?
– Hedersvåld är inte acceptabelt i vårt samhälle, oavsett vem det drabbar. Det är därför vi har en tioårig strategi vad gäller hedersvåld, som trädde i kraft i fjol. Det gäller att diskutera vilka värderingar som gäller i Sverige, i skolan, i föreningslivet, att sjukvården blir mer medveten vad gäller dessa frågor, med mera.
Finns det risk att man pekar ut specifika grupper, som invandrare och vissa religiösa grupper, i arbetet mot hedersvåld?
– Nej, jag tycker inte det. För oss är det helt enkelt inte acceptabelt, och vi håller på att skärpa straffen för hedersbrott.
Dags för lite mer personliga frågor. Vad är det första du tänker på när du hör ordet ”gaykultur”?
– Jag tänker på normbrytande, och på glädjen i Pridetåget. Glädje och integritet samtidigt.
Vad tycker du att gaykulturen har bidragit med till samhället i stort?
– Det är just normbrytandet. Normer kan ju vara något positivt, men inte normer som säger att människor har olika värde beroende på sexuell läggning. Gaykulturen har hjälpt till att flytta fram positionerna på ett bra sätt. Precis som det ska vara.
Någon ”ingrediens” inom, eller del av, gaykulturen som du känner dig främmande inför, som ”stör” dig?
– Jag skulle kanske inte själv klä mig som en del gör i Pride-tåget, ha ha, men återigen så tycker jag att det är deras val. Jag blir glad av att gå där.
Vem var den första hbtq-person du fick höra talas om i ditt liv?
– Jag har ett svagt minne från högstadietiden att det fanns någon i Sollefteå som jag tror var transperson. När jag flyttade till Ö-vik några år senare fanns där ett homosexuellt par som bodde tillsammans.
Och som alla i bygden snackade om?
– Ja, men inte på något negativt sätt som jag kommer ihåg det. Det här var i slutet på 70-talet.
Har du själv någon gång i livet funderat över din sexuella läggning?
– Nej, det har jag inte haft någon anledning till.
Har du upplevt att människor i din omgivning vädrat homofoba åsikter, kanske i grabbgänget eller på jobbet?
– Ja, det är klart att jag har, men det var längesedan. Man kallade folk för ”bög” och så. Jag tyckte det var nedvärderande, jag tycker genuint illa om att nedvärdera andra människor. För mig är människors lika värde det heligaste.
Har du alltid känt så?
– Ja, människors lika värde sitter väldigt djupt i mig. Jag har alltid reagerat väldigt starkt när människor blivit illa behandlade. Det har inget med hbtq att göra, men jag minns en sådan händelse i högstadiet. Det blev bråk i matkön och vaktmästaren ryckte ut den minsta killen, Micke, som jag visste inte hade gjort något fel, ur kön. Jag reagerade väldigt häftigt på det och blev inkallad till rektorn för att be om ursäkt för att jag hade sagt några mindre väl valda ord till vaktmästaren, ha ha.
Umgås du med några hbtq-personer privat?
– Nej, men jag har förstås många hbtq-personer i min politiska omgivning. En av mina bästa vänner har en son som är homosexuell, och jag har förstått att det var en ganska tuff resa för honom att komma ut i Ö-vik som ju är en relativt liten stad.
Tills sist – någon hbtq person, levande eller död, som du verkligen ser upp till?
– Lars Lerin! Han är en fantastisk människa, som jag också har träffat. Han är så otroligt genuin, det finns inget förställt med honom. Han är som han är. Man frågar sig nästan ”Kan man vara så naturlig?”. Konsten är förstås också toppklass. Har du sett Lars Lerins utställning på Liljevalchs? Han fyller hela Liljevalchs med sin konst, ja han målar tavlor så han skulle kunna fylla hela Stockholm! Han är helt makalös.
QX Betyg: Socialdemokraterna får 4,2. "Pendlar mellan brinnande engagemang och segdraget intresse"
Berättelsen om socialdemokraternas relation till HBTQ-världen pendlar mellan brinnande engagemang och segdraget ointresse.
Redan 1932 ville den socialdemokratiske riksdagsmannen Vilhelm Lundstedt avskaffa sodomiförbudet och förbjuda utpressning av homosexuella, som var ett uppmärksammat problem i Stockholm det året. Partikamraten och justitieministern Karl Schlyter skyndade långsamt, förbud mot utpressning infördes, men avkriminalisering av homosexualitet kom först 1944.
I slutet av 60-talet diskuterades reformering av sedlighetslagstiftningen och likställandet av åldergränsen mellan homo- och heterosexualitet. Även om riksdagen 1973 sa att ”homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform” så tog det lång tid, med och utan S-regeringar att förverkliga detta. Först med Kent Carlsson som SSU-aktiv och riksdagsledamot fick partiet en homokämpe som drev på. Sambolag för homopar på 80-talet, partnerskap på 90-talet, med en enig S-riksdagsgrupp bakom. Och så med Mona Sahlin som stridbar ordförande i partiet, efter Göran Perssons något nedtonade linje i hbtq-frågor, ett rungande ja till bland annat en könsneutral äktenskapslag.
Att Olof Palme svarade på ett brev från tidningen Revolt 1979 sågs som mycket framsynt och ett erkännande av homosexuellas livsvillkor. Att partiet stod bakom en av världens hårdaste hiv-lagstiftningar, bastuklubbsförbud och låg i ständigt kiv med RFSL och hiv/aids-rörelsen illustrerar dock partiets inte helt okomplicerade historia.
Homosexuella socialdemokrater bildades först 1988 med en Stockholmsavdelning, 9 år efter att Gaymoderaterna (idag Öppna moderater) och 14 år efter Homosexuella Socialister. Idag är HBT-S ett S-förbund och ordföranden Sören Juvas har plats i partiets ledning.
Öppna hbt-personer i partiet, facket och sidoförbunden är många, SSU-ordföranden Philip Botström är ett aktuellt exempel på detta.
HBTQ-frågor är inte längre kontroversiellt om det inte handlar om surrogat/värdmödraskap och med dagens S-polotik i migrationfrågor får HBTQ-personer som flyr det allt svårare att få skydd i vårt land. Den interna uppgörelsen med ”identitetspolitiken” som just nu är på modet riskerar att partiet återgår till ett segdraget ointresse.
Framsynta hjältar i historien, ignorans under många år, en minst sagt udda hiv/bastuklubbspolitik, men senaste decennierna ett brinnande engagemang renderar partiet ett QX-betyg på 4,2. Vi får se hur länge det håller.
