Jag heter Viktoria Harrysson och jag identifierar mig som ”transtjej”. Många förklarar det som att jag föddes i en killkropp, alltså med ett manligt könsorgan och att jag nu är tjej. Själv beskriver jag det som ”en själ som inte hör ihop med kroppen eller könet man tillgavs vid födseln.
Jag är 15 år gammal och gillar verkligen mitt liv, vid de allra flesta stunderna. Men jag mår också väldigt dåligt över ett antal saker. En sak jag ofta oroar mig över är det här med kärlek.
Jag tänker ofta: ”Fy vad mysigt det hade varit med en pojkvän just nu”. Ja pojkvän, du förstår, jag är nämligen heterosexuell eftersom att jag som transTJEJ gillar killar! Jag har gått på stan eller i skolan och tittat lite extra på dem, men alltid dolt det eftersom jag trott att det var sjukligt att vara homosexuell – knäppt, jag vet.
Jag började därför att dejta en tjej, eller alltså vi var tio år gamla och visste knappt vad ordet relation betydde men vi blev ihop och vi pussades och hade det mysigt. Men det gjorde jag bara för att visa världen att jag fan inte var gay!
När när jag väl hade kommit ut som transsexuell blev det en helt annan femma att gilla killar, nu var jag inte längre gay.
Vissa tycker fortfarande att jag är homosexuell, men då får de tro det. Det tog ett tag innan jag pratade fritt om att jag gillade killar eftersom att jag fortfarande var i processen till att bli Viktoria genom att byta namn och pronomen. Jag väntade också lite längre innan jag gjorde det officiellt att jag gillar killar, jag väntade på att samhället skulle ställa om till Viktoria precis som jag.
Det låter verkligen som att jag ser ner på och hatar homosexuella men det gör jag absolut inte. Jag ville bara inte verka som något jag inte var och det var just den stora anledningen till att jag inte kom ut som homo, för jag var ju aldrig det!
Jag har gått och blivit små-intresserad av olika killar men aldrig verkligen tyckt om någon på riktigt förens ett halvår sedan. Jag kan tyvärr meddela att han inte kände på samma sätt. Sånt är livet och det får man acceptera.
Under perioden då jag var riktigt kär oroade jag mig väldigt mycket över hur han tänkte om mig. Jag har nämligen en tendens att ha väldigt mycket komplex, se ner på mig själv och rent ut sagt hata mig själv. Många stunder mådde jag väldigt dåligt eftersom att jag inte var den ideala tjejen som jag tänkte att han ville ha. Jag vet än idag inte om hans beslut berodde på att jag var transsexuell eller för att han inte gillade mig, och det får jag nog aldrig vet.
Jag har alltid haft de här tankarna kring min kropp, men de har utvecklats och blivit djupare efter att jag började intressera mig mer för kärlek. Det dyker upp tankar som ”är jag bra nog?”, ”är jag äcklig?” och ”kommer jag någonsin hitta någon som kan älska mig?”. Jag skulle vilja förklara lite mer utvecklat kring ordet ”äcklig” i just det här sammanhanget eftersom det handlar om komplex. Det är ett ord jag ofta tänker på eftersom jag känner mig utanför och är så rädd för att bara ses som en förvirrad tjej med snopp.
I mitt huvud ser jag ett kvinnligt könsorgan sitta mellan mina ben, men så fort jag kollar i spegeln vill jag bara kräkas för att jag äcklas av mig själv. Det gör så ont.
Jag försöker att jobba med mig själv och hoppas på att jag i framtiden ska kunna hitta den rätta, då kanske alla de här tankarna kring min kropp spårlöst försvinner, kan man i alla fall hoppas.
Och den där tjejen som jag var ihop med ett tag, idag är hon min allra bästa vän.
