Vilken är den viktigaste hbtq-frågan just nu?
– Rätten till att ha fler än två vårdnadshavare och att införa ett tredje kön. Men det finns också andra tunga frågor, som att det är så svårt att få göra könskorrigering, och att det fortfarande finns ett så stort problem med hot och hat, inte minst på nätet där det florerar hat mot hbtq-personer. Det är kanske den största frågan ändå.
Hur har Vänsterpartiets syn på hbtq-rättigheter förändrats över tid och i så fall hur?
– Vi har varit föregångare i mycket när det gäller hbtq-lagstiftning, och många hbtq-pionjärer som exempelvis Jan Hammarlund var med i vänstern. Det gäller kampen för samkönade äktenskap, att ta bort sjukdomsstämpeln på homosexuella, och andra helt grundläggande saker. Den första motionen om samkönade äktenskap kom från Jörn Svensson 1973 och han var även en av de första som vigde ett samkönat par i Sverige. Senare har vårt fokus förflyttats till exempelvis transpersoners rättigheter, eftersom det är ett område som släpat efter. Jag skulle vilja säga att det är djupt förankrat i vänstern att stå upp för hbtq-rättigheter och jag möter väldigt lite intern debatt om hur vi ska tycka i de här frågorna.
Har din egen syn på hbtq-personer och gaykultur förändrats parallellt med partiets?
– Redan när jag var aktiv i ungdomsförbundet för 25 år sedan var jag med och lyfte hbtq-frågorna och debatterade för dem på kongresser, så jag har nog tillhört dem i partiet som varit lite extra medvetna om de här frågorna.
Flera av de andra riksdagspartierna har först varit motståndare till hbtq-reformer, men senare blivit positiva till dem efter att de införts. Vad har du för kommentar till detta?
– Jag tycker det är bra. Jag blir glad när jag hör moderater stå upp för hbtq-rättigheter, då har vi kommit en bit på väg. Jag är också lite stolt över att vänstern i många fall ligger i framkant, som exempelvis när vi nu argumenterar för ett tredje kön trots att en del tycker det är märkligt. Men om tio år kommer Moderaterna också att säga att de är för detta.
Vilka är era argument för att införa ett tredje kön?
– Det finns många som inte vill identifiera sig som kvinna eller man, och vi tycker att man själv ska ha rätt att definiera sitt kön. Dels handlar det om att det finns personer som föds med en oklar könsidentitet, och så finns det de som själva inte känner att de passar in i de traditionella normerna. Jag förstår inte vad som är problemet med att människor bestämmer sin egen könsidentitet.
Har regeringen en bättre hbtq-politik än Alliansen?
– De rödgröna är generellt sett bättre än Alliansen vad gäller hbtq-politik, om man ska dra det väldigt grovt. Det finns mer av konservatism i partier som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, och delvis Moderaterna. Men även bland miljöpartister och en del liberaler har det funnits en del pionjärer. Men det lutar som sagt ändå lite åt vänster, det gör det faktiskt.
Hur ser du på den försämrade möjligheten för hbtq-flyktingar att få asyl som inträffat under innevarande mandatperiod?
– Vi har röstat emot de här försämringarna av asylrätten. Vi vet att detta har drabbat hbtq-flyktingar väldigt hårt eftersom vi har varit i en direkt dialog med de organisationer som hjälper dessa. En del blir även utsatta för diskriminering på asylboendena, så ibland krävs det särskilda boenden för hbtq-flyktingar för att de ska få en trygg miljö. Det saknas även kompetens hos migrationsverkets handläggare, och även bland tolkar, vilket gör att många inte får en rättvis bedömning. Det är inte givet att det första en person som kommer från en starkt förtryckande miljö gör är att berätta om sin sexuella läggning. Man måste inse att det i en del fall dröjer innan man delger sina egentliga asylskäl. Det är viktigt att förstå hur otroligt grovt förtrycket mot homosexuella runtom i världen är, att det handlar om liv och död.
Visserligen är ni ense med hbtq-rörelsen i många frågor, men det finns också ett par där ni inte är det. Exempelvis vad gäller synen på prostitution där RFSL tycker att man ska skrota den svenska sexköpslagen, bland annat för den anses stigmatiserande för sexarbetarna. Kommentar?
– Vi tycker att sexköpslagen är bra och vi stred för att få den. Det viktiga är att den säger att det inte är den prostituerade kvinnan eller mannen som är kriminell, utan den som utnyttjar den prostituerade. Detta speglar att vi ser prostitution som en maktrelation där någon köper sex av en annan person, och att detta innebär ett utnyttjande av människor. Ofta har de prostituerade olika problem som gör att de känner sig tvingade till prostitution; det är ingen vacker bransch.
En annan kontroversiell fråga där synen skiljer sig åt gäller pornografi, där bögar ju ofta är rätt porrliberala. RFSL försvarar människors ”rätt att ta del av, eller inte behöva ta del av, pornografiska skildringar”. Är ni nöjda med dagens pornografilagstiftning eller vill ni skärpa den?
– Det finns lagar mot våldspornografi och barnpornografi som vi tycker är viktigt att de efterföljs. Men vi är ett parti som håller på yttrandefriheten, så vi är inte för något pornografiförbud. Vi tror inte att det är varken möjligt eller önskvärt. Sedan tycker jag att stora delar av pornografin bygger på mäns exploatering av kvinnor.
Det finns ju också väldigt mycket bögporr.
– Det gör det också. Jag känner mig främmande inför mycket av pornografins yttringar, men man kan inte förbjuda allt man känner sig främmande inför. Det skulle bli ett väldigt konstigt samhälle om man förbjöd sexskildringar, det skulle bli ett otroligt ingrepp i yttrandefriheten.
Vänsterpartiet är också Riksdagens mest högljudda motståndare till surrogatmödraskap, vilka argument anför ni här?
– Vi ser en verklighet när det gäller surrogatmödraskap där man exploaterar fattiga kvinnors kroppar, de tar ju den fysiska risken. Samtidigt för vi en politik som ska göra det så enkelt som möjligt att bekämpa barnlöshet, exempelvis i form av behandlingar mot barnlöshet, insemination utan kostnad och annat. Vi har också alltid slagits för möjligheten att även samkönade par ska kunna adoptera. Men detta skiljer vi från möjligheten att köpa sig möjligheten att använda en annan kvinnas kropp.
Varför är ni då även emot altruistiskt surrogatmödraskap?
– Vi ser en risk att det finns beroendeförhållanden där det är svårt att säga nej, exempelvis familjeband. Men det finns även en risk att det sker en indirekt handel med pengar under bordet.
Vill ni till och med skärpa lagen mot surrogatmödraskap?
– De går ju inte att komma ifrån att de här barnen, som kommit till genom surrogatmödraskap, redan finns och de ska naturligtvis ha samma rättigheter som alla andra barn. Man ska inte bestraffa barnen, men att samhället skulle bejaka detta sätt att skaffa barn är vi inte för.
Finns det ett problem med att man skuldbelägger dessa familjer och barn?
– Man hamnar där ibland som lagstiftare, att det finns argument både för och emot, ibland är det komplicerat. Men vi har valt att se det här som en feministisk fråga där vi tar ställning för kvinnorna och emot det som kan bli en handel med deras kroppar. Det innebär inte att det inte finns argument på andra sidan.
När vi ändå när inne på området familjepolitik så vill Vänsterpartiet ha en jämlikt delad föräldraförsäkring, men detta försvårar för regnbågsfamiljer där det ju ofta finns fler än två föräldrar.
– Vi tycker det är det rimliga målet, men vi tycker också att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare och då måste man kunna lösa detta i föräldraförsäkringen. Vi tycker det är viktigt att modernisera lagstiftningen så att föräldraförsäkringen fungerar även för stjärnfamiljer.
Berätta om era argument för att tillåta fler än två vårdnadshavare.
– För att familjer ser ut så i dag, på en massa olika sätt. Hela lagstiftningen har ju byggts på en heteronorm, att föräldrarna är en man och en kvinna. Man kan ju inte ha en lagstiftning som tar ställning för vissa typer av familjer mot andra, och i det ingår att ett barn ska kunna ha exempelvis tre vårdnadshavare.
Hur många vårdnadshavare kan ni tänka er?
– Vi har inte satt någon antalsgräns, där får vi be om att få återkomma. Vi vill utgå från den verklighet som finns, att människor själva ska få bestämma hur de vill leva, och vi tycker att lagen ska göra det också.
Vad är det första du tänker på när du hör ordet ”gaykultur”?
– Det som kännetecknar gaykulturen är att man inte sitter fast i en massa mönster och normer. Att det finns en fri, öppen och tolerant syn på människor. Men jag tänker också på prideparader och fest; det finns en livsglädje i gaykulturen. Det finns nästan ingen upplevelse som för mig är mer glädjefylld än ett pridetåg.
Vad tycker du att gaykulturen har bidragit med till samhället i stort?
– Att samhället har blivit mycket mindre likriktat och tråkigt. Gaykulturen förde med sig en öppenhet för att människor är olika och vill leva på olika sätt. I den toleransen finns en frihet för människor. Även en frihet att ifrågasätta sina egna normer och fördomar, något jag tror när otroligt nyttigt.
Finns det någon ”ingrediens” inom gaykulturen som du känner dig främmande inför, som ”stör” dig?
– Jag tycker att det mesta sker med glimten i ögat och är inte så lättprovocerad. Jag tänker också att man ibland måste utmana sina egna fördomar. Jag minns exempelvis när jag hälsade på min svägerska i San Francisco för några år sedan. Jag befann mig i Castro-kvarteren och gick in på vad som visade sig vara en björnbar. Männen där såg väldigt hårda och tuffa ut på ytan men snällare och vänligare människor har jag aldrig träffat i hela mitt liv. Folk är folk.
Kommer du att gå i några Pride-parader i år?
– I Stockholm helt säkert, det gör jag varje år, men jag har också gått i både Umeå och andra städer. Jag hoppas även kunna komma förbi Europride i Göteborg. Det som är så kul med att gå i Pride-parader är värmen och samspelet mellan dem som går i tåget och dem som är i publiken. Efteråt brukar jag känna en blandning av upprymdhet och känslomässig utmattning. För mig är det vackert med de stolta föräldrarna, Pride-flaggan, olikheten som manifesteras, bejakandet av att människor får vara som de är. Pride har blivit en av Sveriges stora folkfester.
Ditt bästa Pride-minne?
– Det är nog när jag har träffat människor från andra länder, exempelvis vissa afrikanska stater och från Östeuropa, där man inte får fira Pride. Deras känsla av att ”så här kan det ju också vara, en dag ska det bli så i vårt land”!
Vem var den första hbtq-person du fick höra talas om i ditt liv?
– Jag har en barndomsvän som jag umgicks med redan från ettan och som kom ut först efter gymnasiet. Då kände jag att det var helt självklart och att jag egentligen hade vetat det hela tiden även om han inte hade sagt något. I dag lever han med en man och är helt öppen med vem han är, men jag tycker det är sorgligt att han aldrig kunde berätta under skoltiden. Jag hoppas verkligen att det är lättare för kidsen i dag! Sedan läste jag Jonas Gardells böcker så fort de kom ut, som Passionsspelet, som för mig var enormt starka och innebar ett uppvaknande.
Har du själv någon gång i livet funderat över din sexuella läggning?
– Det är klart att jag någon gång funderat på det och jag tror det finns stråk i alla personer, men jag känner mig väldigt trygg i min läggning. Jag lever ju med min fru och känner mig väldigt hemma där.
Har du själv upplevt att människor i din omgivning, privat eller på jobbet, vädrat homofoba åsikter?
– Jag är ju ganska tydlig med vad jag tycker och tror folk är medvetna om att chansen att få med Vänsterpartiets ordförande på lite böghat är liten. I dag är jag nog mer benägen än förr att säga ifrån både vad gäller kvinnohat och homofobi. På nätet kan jag stöta på det, men jag tillåter ingen homofobi i mitt flöde, då tar jag bort personen. Lite jädra hyfs får man ha ändå!
Umgås du med några hbtq-personer privat?
– Det är klart jag gör, om man är vänsterpartist träffar man hbtq-personer hela tiden! Även i min nära familj och bland mina nära vänner har jag människor som lever i samkönade relationer. Det är inget jag reflekterar så mycket över, det är något helt självklart.
Tills sist – finns det någon hbtq-person, levande eller död, som du verkligen ser upp till?
– En person som har betytt väldigt mycket för mig, både som person och för min politiska utveckling, är min partikollega Hans Linde som jag jobbat otroligt tätt med i Riksdagen i många år. Vi har pratat jättemycket politik, inte minst hbtq-frågor. Hans är nog också den bäst klädda vänsterpartisten jag känner till, ha ha.
QX Betyg: Vänsterpartiet får 4,7 poäng!
Onsdagen den 6 februari 1907 annonserar en föregångare till dagens Vänsterparti, Ungsocialisterna, i Dagens Nyheter om att en Hinke Bergegren skall hålla föredrag om ”Hyckleriet och dumheten” kring den tidens homosexskandaler.
Få svenska partier kan som Vänsterpartiet skryta med sådana bevis på ett långt historiskt engagemang för hbt-personers rättigheter.
Likt Liberalerna/Folkpartiet har det historiskt funnits många namnkunniga förkämpar för hbt-personer hos partiet där Jörn Svensson är den mest namnkunnige. Riksdagsledamoten som redan under 70-talet envetet drev hbt-frågor, deltog i Frigörelseveckor och idag även fått ett hbtq-pris uppkallat efter sig.
På senare år har flera öppna hbt-personer suttit för partiet i riksdagen även om det sedan Hans Linde lämnade förra året och blev förbundsordförande för RFSU ”bara” är Malin Björk kvar i parlamenten (EUs) som öppen HBT-person.
Vänsterpartiet har sedan 70-talet gått hand i hand med den svenska gay/hbt-rörelsen i snart sagt alla frågor, vilket speglas i intervjun med Jonas Sjöstedt. Avskaffa diskriminering på alla plan, driva på om partnerskap och äktenskap, synen på hur hiv bäst bekämpas, synliggörande av lesbiska, arbetet för transpersoners mänskliga rättigheter, att inkludera hbtq-perspektiv i partiprogram och daglig politik, asylrätt för de av oss som tvingats fly och så erkännande av regnbågs- och stjärnfamiljen. Men det skaver, eller debatteras, på sina håll. Vänsterpartiets idémässiga samstämmighet med mer traditionellt feministiska grupperingar har gjort att partiet kommit i samma konflikt som dessa med det som idag är HBTQ-rörelsens mer queert färgade idéer. Det handlar om synen på sexuella skildringar, eller pornografi. Det handlar om synen på sexköpslagen/eller konsekvensen av att förbjuda köp av sexuella tjänster. Och, nu på senare tid, så har partiets motstånd till att legalisera surrogatmödraskap/värdmödraskap gjort att det skorrat i relationerna. Från att under 00-talet ha varit försiktigt positiva är partiet idag tuffa motståndare till att legalisera denna väg till föräldraskap i Sverige. Kanske är det inte helt förvånande att när opinionsundersökningar senast gjordes bland hbtq-väljare, inför valet 2010, så var Vänsterpartiet tredje största parti bland lesbiska (trots starkt stöd till FI), men bara femte bland bögar.
Att sätta betyg på Vänsterpartiet blir därmed tudelat. Ser vi historiskt är det tveklöst så att partiet sällar sig till Liberalerna och Miljöpartiet och renderar vårt högsta betyg. Sätter vi på oss traditionellt feministiska glasögon så hamnar partiet som Liberaler och Miljöpartiet på 4,7 poäng av 5 möjliga. Är våra glasögonen mer hbtq-färgade så tappar partiet i poäng på grund av sitt idag hårdnackade motstånd till altruistiskt surrogat/värdmödraskap i Sverige som betydligt försvårar för två män att bilda en barnfamilj när adoption nu i praktiken är ett återvändsgränd.
