Axel Lilja beskriver i fredagens qx.se att han upplever samhällets bristande förtroende. Att han som vuxen inte kan fatta egna beslut kring sin egen sexuella hälsa.
Vi kan inte annat än att hålla med om att dagens smittskyddslagstiftning i delar är en morallag som präglas av ett förmynderi som i stort sett saknar motstycke i hela världen. Sverige har kritiserats av FN för att lagen är så långtgående. Vi undrar förstås om regeringen kommer utreda smittskyddslagen och ta bort informationsplikten för individer som inte kan smitta någon annan? Eller kommer Högsta Domstolen att hinna före med en prejudicerande dom?
I slutet av 80 – talet gjordes smittskyddslagen tillämpbar på hiv. Syftet var att man med lagen skulle ha möjlighet att begränsa virusöverföringar. Den dåvarande AIDS-delegationen skriver i förarbetena till lagen: ”Om något botemedel upptäcks som innebär att den smittade kan bli smittfri, kommer detta självklart att ändra synen på när smittsamhet föreligger. Detsamma blir förhållandet om man skulle finna att infektionen, oavsett om något botemedel finns att tillgå eller ej, inte är smittsam under vissa perioder”
Så sent som 2004 skärptes dock smittskyddslagstiftningen och informationsplikt infördes av den dåvarande S-regeringen med Morgan Johansson som ansvarigt statsråd. Detta trots att det redan då fanns tecken på att behandling av hiv skulle kunna innebära näst intill obefintlig risk att kunna smitta andra.
Nu har ny kunskap tillkommit och Sveriges expertmyndighet i frågor som rör smittskydd, Smittskyddsinstitutet, har uttalat att risken för att överföra hiv är minimal om den som lever med hiv har en välinställd behandling. Det måste få konsekvenser för smittskyddslagen – vilket skulle vara i enlighet med intentionen i förarbetarna till smittskyddslagen från 1989.
En smittskyddslag måste också ha tydliga preventiva intentioner som är i enlighet med forskningens slutsatser. Prevention handlar således om vad du gör, inte vad du säger. Vikt bör därför läggas vid den förhållningsregel i smittskyddslagen som säger att personer som bär på en av lagens sjukdomar måste ” iaktta ett beteende som minimerar risken för smittspridning”.
Man kan med säkerhet säga att den som är bär på hiv, och som har en fungerande behandling inte utgör någon smittorisk. De som inte har testat sig, (kanske för att slippa omfattas av informationsplikten) utgör en mycket större risk. Informationsplikten är därför kontraproduktiv i preventionsarbetet och drabbar en grupp i samhället som inte utgör någon risk för andra.
Precis som Axel Lilja så hoppas vi att Högsta Domstolen friar den person som inte utgjort någon fara för någon annan och att detta leder till att bland annat informationsplikten kommer att anses avskaffad för den som inte kan smitta någon.
Trist dock att regeringen ännu en gång är så saktfärdig när det gäller att förbättra människors livsvillkor.
Uppdaterad 2020-08-23
