Världs-aids dagen
Minnet av den tid då hiv och aids låg som ett stort mörker över Sverige är smärtsamt. Ibland frågar jag mig själv hur fan jag orkade med tiden innan bromsmedicinerna kom? Alla vänner som låg svårt sjuka och avled på ett förödmjukande sätt. Unga människor som levde med sjukdomar som drabbar gamla. Skräcken för att bli dement, de kränkande i att inte kunna hålla tätt och att långsamt och smärtsamt tyna bort.
Varje gång en ny medicin eller alternativmetod presenterades fick vi alla en liten gnutta hopp. För att strax därpå slockna ut i svåra biverkningar eller rent av upprörande geschäft.
Och som om inte sjukdomarna i sig var nog – fördomar, förakt, rädsla frodades i aids-epidemins spår. Sjukvårdspersonal som trots all tänkbar information kränkte hiv-positiva genom överdriven rädsla. Läkare som kampanjande för koncentrationsläger och skapade hysteri genom vansinnigt överdrivna framtidsscenarier. Smittskyddslagar som lägger allt ansvar på hiv-positiva och använder statligt våld (tvångs”vård”) och registrering som metoder.
Och en antidrog”maffia” som då, liksom nu, utan skrupler ger blanka fan i att stoppa spridningen av hiv bland sprutnarkomaner. I den heliga antidrogkampen får ingen svära i kyrkan – inga fria och rena sprutor. Bättre att de smittas av hiv än att det ”drogfria” samhället äventyras.
Om något är grandiost skandalöst kring hiv och aids i Sverige så är det hanteringen av hiv bland sprutnarkomaner.
Då liksom nu. Riskerna är inte borta. Många hiv-positiva klarar inte av medicineringen och deras kroppar lyckas inte hålla sjukdomarna stången. Jo, visst dör vi fortfarande.
Men vi har ändå fått ett andrum i den rika världen. Och med framgångar i forskningen kring ett vaccin kanske det nu i alla fall finns ett ljus i tunneln även för fattiga länders befolkningar.
Då som nu. Regeringen föreslår att bastuklubbslagen skall tas bort. Inte en sekund för tidigt. Lagen är ett uttryck för hur statens företrädare behandlar medborgare med översitterifasoner. Folk kan ta ansvar för sitt liv och statens skall hålla sina fingrar borta från människors sexuella beteenden.
Men fortfarande kommer klassificeringen av hiv som samhällsfarlig sjukdom att finnas kvar. Trots att viruset inte sprids utan aktivt deltagande och trots att det idag ser ut som att smittsamheten bland hiv-positiva som tar bromsmediciner minskar drastiskt. Hiv positiva kommer fortsatt ha informationsplikt och registrering av hiv-positiva kommer finnas kvar. Möjligheten till tvångs”vård” av de som inte anses sköta sig finns kvar vilket gör Sverige unikt. Det som bedöms vid tvångs”vård” är om smittskyddsläkare anser att en person kan tänkas komma att vara farlig för sin omgivning. Möjligen kan förändringar i lagen göra att tvångs”vården” blir mer tidsbegränsad och att rättskyddet stärks – men grundtanken om att isolera i förebyggande syfte finns kvar.
Då liksom nu. Aids framkallar rasism i lika hög grad som homofobi. Om inte i än högre grad. Bland de som utsatts för svensk hiv-politik är afrikanerna överrepresenterade. Såväl tvångsisolering, fördomar som rent uttalad rasism från myndighetshåll finns representerat. Minns bara smittskyddsläkaren i Stockholm som gick ut och kritiserade en affisch där en svart man kramade en vit kvinna: det kunde vara uppmaning till smittfarligt beteende! Smittskyddsläkaren arbetar kvar än idag på sin post.
Svensk aids-politik har från starten varit en skam. Att man rättar till lite i utkanterna hjälper inte. En grundläggande förändring av tänkandet kring hiv behövs för att vi skall komma på banan igen.
Och viktigast av allt: ”Jag bryr mig.. gör du?”. Hur mycket bryr sig det svenska samhället och aids-rörelsen om tredje världen? När väst drabbades samlades resursstarka homosexuella i aktivistgrupper som Act Up. Engagemanget var på topp och aggressiviteten inom aids-rörelsen och gaysamhället skapade en helt kultur av kämpar som påverkade utvecklingen i positiv riktning.
Vid aids-konferensen i Sydafrika kunde vi se detta igen – när aids-aktivister i tredje världen kräver av läkemedelsbolagen att de skall sänka priserna på bromsmediciner så att fattiga skall ha råd att hålla viruset i schack. Att delta i den kampen måste var en av de svenska aids-organisationernas viktigaste uppgifter.
Oroande är det då att det i årets World Aids Day-affischer och annonser finns en lång rad logotyper från de stora läkemedelsdrakarna. De som tredje världen slåss med näbbar och klor emot. Det får inte en sekund råda någon tvekan om att svensk aids-rörelse därmed tonar ned kritiken mot läkemedelsindustrin. Riksförbundet för HIV-positiva som samlar de flesta av landets aids-organisationer har ett handlingsprogram som publiceras på deras hemsida. I detta inkluderas inte det internationella arbetet.
Visst finns en mängd arbete kvar i Sverige – inte minst för att få lagstiftningen att komma på banan. Och visst behövs sociala aktiviteter och ett idogt arbete för prevention och förändrade attityder. Men om aids-rörelsen blir navelskådande ur ett internationellt perspektiv tappar den en av sina viktigaste funktioner och starkaste kraft. HIV stoppar inte vid Sveriges gräns.
Den 1 december genomför svensk aids-rörelse en av sina största manifestationer hittills i Stockholm. En nytändning som vi alla kan hälsa med stolthet. En mängd engagerade människor sliter hårt för att få arrangemanget att fungera och fortsätta påminna oss om att hiv och aids är ett av vår tids största hot.
Minnen av vänner som dött, solidaritet med de som lever med hiv och aids såväl i Sverige som runt om i världen och ett rungande avståndstagande mot fördomar, orättfärdiga och korkade lagar är det som ger Världsaids-dagen betydelse och en funktion.
Delta i de arrangemang som hålls landet runt! Visa att du bryr dig om såväl din som dina medmänniskors liv.
Källa: Info om World Aids Day
Publicerad: 2001-11-28 18:41:35
Uppdaterad 2022-06-03
