– Vi är här för att utmana deras värderingar, säger Lars Klevensparr.
Kunskapen om mänskliga rättigheter och mångfaldsfrågor verkar stor inom den colombianska poliskåren, tycker han. Och regelverket är modernt.
– Men vill man inte följa reglerna så gör man inte det, säger Lars Klevensparr.
För ett par år sedan kom det skrämmande rapporter från Colombias tredje största stad, Cali. Poliser misstänktes ligga bakom flera fall av mord, grova fall av misshandel och godtyckliga gripanden av transpersoner.
– Det var egentligen inget nytt, säger Maria Camila Moreno, som arbetar för Sida på Sveriges ambassad i Bogotá. Så här har det sett ut länge. Det nya var att fallen rapporterades och systematiserades av en nystartad organisation.
Av alla diskriminerade och marginaliserade grupper i Colombia är kanske transpersonerna de värst utsatta. Ofta mobbas de redan i skolan och förskjuts av familjen. Många lämnar hemmet tidigt, ibland redan i fjortonårsåldern och på grund av samhällets attityd hamnar många på gatan och försörjer sig genom prostitution.
– Konkurrensen om kunderna är hård och fattigdomen utbredd i den här gruppen, så många går igenom rent livsfarliga ingrepp för att förändra sina kroppar. Personer som saknar medicinsk utbildning opererar in implantat av dålig kvalitet. En del har själva injicerat olja i kroppen för att förändra sina former, berättar Maria Camila Moreno.
De colombianska poliserna hävdar att transpersonerna ofta är aggressiva och svåra att hantera.
– Det är som ett ständigt pågående krig mellan polisen och transpersonerna, säger Maria Camila Moreno.
Folk i allmänhet tenderar att stå på polisens sida, få bryr sig om brott som begås mot transpersoner.
– Vi tog kontakt med organisationen som började systematisera de här brotten och då väcktes idén att anordna ett seminarium där poliser och hbt-personer skulle kunna träffas och utbyta åsikter och erfarenheter, säger Maria Camila Moreno.
Den colombianska polisen var positiv. Att ett antal aktiva poliser kommit ut som homosexuella och börjat organisera sig bidrog till att polisledningen insåg att man måste börja tala om hbt-frågor.
Till seminariet bjöds de svenska poliserna och en representant från RFSL in.
– De colombianska poliserna vi har pratat med medger att homosexualitet existerar, men menar att det är något man kan hålla för sig själv. Det är också väldigt påtagligt att man tror att homosexualitet är socialt betingat, säger Iwona Appelqvist.
– Det har varit jobbigt att prata om de här frågorna, men så är det ju också när vi har utbildningar i Sverige. Att prata om sina värderingar är svårt. Skillnaden är att i Sverige har de flesta reflekterat och diskuterat det här tidigare, säger Lars Klevensparr.
I Colombia är det nytt och man gömmer sig gärna bakom regler och föreskrifter. Man vill inte prata om de egna värderingarna, menar de svenska poliserna.
– Men samtidigt måste vi komma ihåg under vilka förhållanden polisen här jobbar, säger Lars Klevensparr.
I Colombia pågår en väpnad konflikt. Polisen är underställd försvarsministeriet och deltar också aktivt i konflikten.
– Att sitta och diskutera värderingsfrågor kring hbt ses nog av många som lyxproblem, säger Lars Klevensparr.
Även om avstånden mellan svenskarna och colombianerna ibland var stora, tycker de svenska poliserna att mötet med de colombianska kollegerna har varit viktigt och de tror att samtalen har satt spår.
– Det här är ett första steg i ett långsiktigt arbete, säger Maria Camila Moreno. Att poliser och hbt-aktivister har satt sig ner och pratat i respektfull ton är viktigt.
Man har fått en möjlighet att lyssna på varandras personliga upplevelser och försöka förstå varandra.
– Samhället måste sluta se på hbt-personer som sjuka och onormala, säger Maria Camila Moreno.
Och det går åt rätt håll.
– Situationen är trots allt mycket bättre idag än den var för låt säga 20 år sedan, säger Maria Camila Moreno.
Uppdaterad 2016-12-06
