Jag är en av de som inte postat ”Metoo” i mina sociala medier. När de första inläggen kom tänkte jag ”modigt, men inte jag”. När berättelserna snabbt staplades på varandra tänkte jag att jag borde. Inte minst av solidariska skäl. Men varje gång jag tog sats och öppnade datorn drabbades jag av fingerförlamning. Bara tanken på att börja minnas igen fick mig att mentalt zooma ut.
Men andra orkade. Historierna tog – och tar – tydligen aldrig slut. Helt bedrövligt och samtidigt; vi som har vågat prata, fråga och lyssna till varandra visste redan.
Med denna lavin av vittnesmål blev omfattningen av övergreppen mot kvinnor också uppenbar för andra halvan av befolkningen. De första veckornas tystnad var nästan plågsam. Vad känner ni, ville jag fråga. Ni som också har systrar, vänner, jobbarkompisar, en mamma och döttrar som aldrig får en lugn stund. Som varje dag måste göra riskbedömningar och redan som små flickor lära sig att navigera i detta stinkande hav av kukförevisningar, oombedda kommentarer, gubbslemsgiriga gripklor och våld. Ett par tongivande feministmän har nu skrivit artiklar och en handfull inkännande skådisar har dragit lans för utsatta kollegor men jag väntar fortfarande på en stor jävla gubbochgrabbgemensam näve i bordet.
Några av mina bögbekanta visade omedelbart sin avsky och kanske är det så att vi minoriteter har lite lättare att förstå. Träffar en bög som berättar hur han blivit fastkramad av en kvinna i chefsposition som tyckte att ”den här kroppen vill man ju inte släppa”. Han blev inte smickrad. Hennes fortsatta flirt och flinande gjorde att han till sist sa upp sig. Fullt begripligt. Men för kvinnor och flickor finns ytterligare en parameter i kränkningarna som vi tvingas förhålla oss till, och det är den fysiska överlägsenhet som män oftast besitter. Den där vidriga känslan av att om han vill, kan han ta vad han vill av mig. Är det detta som inte går att förstå för den som själv inte tillhör halva befolkningen som utgör riskgruppen?
Samtidigt som kvinnor fortsätter att vittna, och därmed riskera anseende och karriärer (nej, det finns ingen privat vinning i att berätta om sexuella övergrepp) gnager mitt dåliga samvete. Jag borde dra mitt strå till stacken.
Så får jag frågan om medverkan i en bok om Metoo och kapitulerar. Jag skriver om mitt första minne av ett sexuellt övergrepp. Då var jag fyra, fem år. Som tonåring och ung vuxen ska hoten och våldet nästan lappa över varandra.
Det är krävande att minnas det man helst vill glömma och det tar tid. Flera gånger får jag revidera det jag skrivit, för fler minnen flyter upp. Just det, den gången. Och den…
När jag skickat texten till förlaget slår det mig att jag inte alls nämnt de gånger jag i egenskap av homo blivit kränkt och nu kommer tröttheten i omedelbar retur. Händelserna är så många. Utknuffad från dansgolv, stirrandet, spelande tungor, obscena gester och runkande kukar i en aldrig sinande ström. Ett tag hade jag fler exponerade kukar i synfältet än vad mina promiskuösa bögvänner kunde drömma om.
För att inte tala om oräkneliga verbala skymfningar med sexuella anspelningar. Som den gången en programledare i direktsändning recenserade mig och min lesbiska polare efter vi lämnat studion (och inte kunde försvara oss) ”Vad skönt, nu blev vi av med de perversa”.
I likhet med de flesta kvinnor finns det knappast någon av oss som klarat sig undan kränkningar och övergrepp. Det finns så många historier därute som aldrig har berättats. En metoohomotransfobi- kampanj skulle säkert bli lika omfångsrik som ”Metoo” om vi började dela.
Till dess lyssnar jag till rösterna som inte längre kan tystas och tro mig, de kommer att påverka vår framtid. Det som nu sker är antagligen det närmaste en feministisk revolution vi kommit i vår tid. När jag just ska trycka på sänd för denna text plingar det till i mobilen. Min morbror poserar på bild i ny tröja. På bröstet står det: För jämställdhet. Mot våld. Redifining masculinity.
Något stort har hänt denna höst. Det är på riktigt hoppfullt. För oss alla!
Uppdaterad 2021-03-31
