Debatt om hbt-personer utsatta för hedersförtryck

Debatt om hbt-personer utsatta för hedersförtryck

STOCKHOLM.

– Jag har inte gråtit på bio sedan Titanic, det kommer efteråt. Det känns overkligt, sa Cherin en av huvudpersonerna i filmen Sämre än djur när SVTs Linda Nyberg frågade hur hon kände sig efter filmvisningen.

Hon berättar att hon ville ställa upp i filmen eftersom barn inte kan berätta, och hon genom filmen kan förhindra att det som hände henne händer andra barn. Cherin skulle också vilja ha svar på varför det fortfarande pågår, och varför inte socialtjänsten ingripit tidigare.

De flesta i den fullsatta biosalongen stannade kvar på efterföljande debatt. I panelen satt Emre Güngör, författare som tillsammans med Nima Dervish skrivit boken ”Varför mördar man sin dotter”, Ulrika Westerlund, RFSLs vice förbundsordförande, Eduardo Grutzky, debattör som bland annat startat verksamheten Sharafs Hjältar och Josef Wijk som själv utsatts för hedersförtryck. Moderatorn Linda Nyberg bad om panelens spontana reaktioner efter filmvisningen. Eduardo Grutzky inledde.

– Det är en väldigt bra film och bra att det tas upp. Den berör ett ämne som inte många har tagit upp och som är okänd mark för väldigt många, sa han.

Han berättade också att han arbetat i ett år med en rapport åt Länsstyrelsen där han intervjuat 24 ungdomar med invandrarbakgrund som kommer från hederskulturer. Från filmen känner han igen delar av deras situation och menar att det i dag finns en stor grupp människor i Sverige som är totalt skyddslösa.

Josef Wijk vars biologiska pappa är muslim från Egypten kände igen mycket i filmen.

– För 8-9 år sedan berättade jag för pappa att jag är homosexuell, det var inte ett dugg accepterat. Det första han sa var ”Jag har inte spenderat 16 år av mitt liv i Sverige för att få en bög till son”.

Han blev också hotad via mejl av pappan om att homosexualitet inom vissa delar av islam straffas med döden och att det inte är accepterat överhuvudtaget. Via telefon fick han höra att om han varit i Egypten nu hade han varit död på 10 minuter, och då skulle det inte längre finnas några problem. Josef Wijk känner sig ändå lyckligt lottad jämfört med Cherin och Mohammed i filmen eftersom han hade starkt stöd från sin mamma och styvpappa.

– När man blir utsatt för ett sådant hemsk bemötande slår man på sig själv. Man tycker att det är mitt fel att jag har blivit homosexuell, att det är jag som drar skam, drar den här skiten över min familj. Har man då inte stödet hemifrån är man i en väldigt utsatt situation, ingen som backar upp och säger att du är bra som du är, sa Josef Wijk.

Eduardo Grutzky berättade att han i sitt arbete stött på ungdomar som inte har haft någon alls som stöd. Väldigt ofta ser de sig själva som sina värsta fiender. Liksom pappan i filmen som sa att hans dotters sätt att leva är sämre än djur, kan de säga om sig själva, ”Jag är ett monster, jag förtjänar inte att leva”.
Emre Güngör fick frågan om han fick något svar i sin bok om det är religiös fanatism som ligger till grund för hedersvåldet.

– Ja, Migrationsverkets rapport beskriver hbt-frågan och hedersvåld, där de säger att det inte har med hederskulturen att göra utan att det bara beror på religionen. Svaret om det är därför man mördar sin dotter är nej. Av de tre vi har intervjuat är ingen praktiserande religiös utövare, men sen kan man ju diskutera huruvida det ger legitimitet till våldet eller inte. En av dem är till och med ateist, men har ändå begått ett mord på sin kusin.

Ulrika Westerlund tyckte att det även är viktigt att lyfta fram att många hbt-personer delar de erfarenheter som kommer fram i filmen oavsett bakgrund. Hon menar att homofobin också finns i Sverige och att det personerna i filmen berättar påminner om det som hon själv och hennes vänner har upplevt från sina egna familjer. Men påpekar att hon för den sakens skull inte menar att förtrycket ser exakt likadant ut, eller att det inte finns hedersrelaterade problem.

– Jag hoppas att filmen bidrar till att lyfta en stor problematik som finns och inte blunda för just det här, men att man också lyfter blicken och ser att många andra hbt-personer också lever under svåra förhållanden, sa hon.

Emre Güngör påpekar att det är bra att även en far får komma till tals i filmen.

– Det är bra också i våran bok att fäderna får komma till tals och berätta utifrån sina perspektiv, inte bara för sakens skull, utan det handlar mer om att försöka förstå hur de tänker när de utsätter individer för det här och därmed kunna bygga metoder där vi hjälper människor som är utsatta utifrån de här berättelserna.

I slutet av debatten talade även Cherins mamma, hon ville inte visa ansiktet på grund av rädsla.

– Folk kommer att snacka skit om mig. För flera år sedan var det en man från Palestina som sa ordet lesbisk när vi var på Konsum. Då var Cherin klädd som en kille hela tiden. Han sa ordet lesbisk, och jag höll tyst. Sedan sa han det flera gånger, men jag trodde inte på honom. Jag förstod inte vad ordet lesbisk betydde. En av damerna sa att det är Cherins flickvän, men jag sa det är hennes kompis. Med tiden visste jag att min dotter är lesbisk, och det gjorde ont i hjärtat som mamma. Vet ni hur mycket jag har gråtit sedan jag såg henne gråta på filmen? Jag har gråtit mycket, det gör ont i hjärtat. Jag har accepterat att min dotter är lesbisk nu.

Cherin vädjar om att det som sätter igång nu inte bara blir ett projekt som rinner ut i sanden.

– För 10 år sedan har de här sakerna sagts, vem ska ta ansvar nu, mobilisera och följa upp på högre nivå?