Under tisdagens första plenarsession deltog Georgina Beyer från Nya Zeeland. Hon blev den första öppet transsexuella ledamoten av ett parlament. Hon berättade att hennes valkrets bestod av konservativa ”rednecks”, vilket förde henne till sitt tema om vikten av att bygga allianser.
– Den enda orsaken till att jag har kunnat göra det jag har gjort är tror jag, för att jag varit totalt ärlig. Att tala om min bakgrund var inte det enklaste, för att säga det milt. En strippa, en sexarbetare, en dragshowartist och allt det som jag steg för steg växte ifrån och beslutade att kvalitén och min rätt att vara den jag är viktigt. Det var ett själviskt beslut, men när jag krävde att jag skulle behandlas och respekteras likvärdigt blev det större än bara jag. Det är essensen i att vara en politiker av ett annat kön eller en annan sexuell identitet. Vi måste få respekt för att vara framgångsrika. Vi kommer alltid att utmanas.
Georgina möttes av stående ovationer och flera transsexuella i publiken hyllade henne som en avgörande förebild i deras eget arbete för transpersoners rättigheter.
– Kvalité, respekt, mänskliga rättigheter och värdighet för alla individer, sa Georgina Beyer under sitt tal. Vi har alla rätt att positiva bidra till samhället. Det finns ingen logik för någon regering att göra oss till andra klassens medborgare och därmed till en social börda.
– De tar våra skatter och kräver att vi skall bete oss som goda medborgare, då kräver jag som transsexuell kräver jämställdhet över hela linjen. Inga kanske, inga om, inga kanske.
Hennes slutbudskap var det som verkar vara ett av det tydliga teman som framkommer under denna konferens:
– Allianser min vän, vi måste bygga allianser.
Se slutet på Georgina Beyers tal idag
En annan, dock frånvarande, hjälte är utan tvekan Brasiliens president. Luiz Inácio Lula da Silva engagemang för hbt-personer, bland annat genom en stor HBT-konferens 2008 där tusentals deltagare från alla Brasiliens delstater närvarade, liksom ett aktivt politiskt stöd till den brasilianska såväl som Latinamerikanska hbt-rörelsen talade Rogerio Sottili, minister med ansvar för mänskliga rättighetsfrågor i den brasilianska regeringen, om.
Sottili kunde berätta att man efter konferensen byggt upp 40 referenscenter runt om i Brasilien för att ge juridiskt, psykologiskt och socialt stöd till offer för homofobi.
Brasilien kunde även i måndags fira att gayrörelsen ABGLT fått ECOSOC-status i FN och kan därmed delta i arbetet för mänskliga rättigheter tillsammans med bland annat danska LBL och svenska RFSL. Det sägs att Lula da Silva personligen engagerade sig för att ABGLT skulle uppnå ECOSOC-status.
Ett annat land som tar tydliga steg framåt är Nepal, där den öppet homosexuella parlamentsledamoten Sunil Babu Pant idag kunde berätta om hur man i hans hemland och Sydasien arbetar med att befria sig från såväl koloniala sodomilagar som egna förtryckande traditioner.
– Det finns kvar fickor av motstånd, berättade han, men flera partier talar nu om HBTI-rättigheter.
– Vårt jobb är inte enbart att kämpa för rättigheter, utan även att rädda liv, och att göra livet bättre för alla, sa han.
Han riktade även en uppmaning till västländerna och bad dem titta på hur Norge och Nederländerna villkorar sitt bistånd.
– När ni nu utövar era rättigheter så kan det vara en idé att ni ser till att era regeringars utvecklingsbistånd också når hbti-personer och att det inte ges till länder som kriminaliserar och mördar sina hbti-medborgare.
Under eftermiddagens paneldebatt framkom mycket kritik från ”det stora syd”, det vill säga det som förr kallades utvecklingsländer. Rasha Moumneh var inbjuden att tala om situationen i Mellanöstern. Hon kommer från Libanon och arbetar idag som forskare i USA. Hon valde i sitt inlägg att hårt kritisera att Tel Aviv är en av World OutGames utvalda OutCities. Detta, menade hon, var ett uttryck för den ”globala nord”, dvs Europa och Nordamerika, att ge uttryck för sin ”essence de gay”. Uttrycket använder hon om en vit, medelklass i norr som är liknöjd och inte vill förstå ”intersektionalitet”. En person som hon klassar som ”essence de gay” vill inte acceptera att människor och grupper kan vara utsatta för olika sorters förtryck. En person som ser tal om att olika former av förtryck som en politisering av hbt-rörelsen. Rasha varnade dessutom för hur hbt-rörelsen låter sig bli utnyttjad av Israel som hon anser använda hbt-frågan för att smutskasta Iran.
Nord-syd-dialogen är onekligen sprängstoff på denna konferens.
Det som uppfattas som en oförståelse för andra perspektiv än det västerländska togs även upp i en workshop om Yogakrataprinciperna. Där kritiserade Ronald Barriga Cespedes från Bolivia den inriktning på individuella rättigheter i det legala dokument som nu diskuteras inom bland annat FN för att formulera internationella rättighetsprinciper omfattande hbt-personer. Barriga Cespedes menade att det individuella perspektiv kan stå i konflikt med ursprungsbefolkningens mer ”holistiska” och kollektiva syn, där individen måste (eller vill) inordnas i gruppen.
Han motsades dock kraftfullt av den indiska advokaten Aditya Bondyopadhyay som menade att diskussionen om kollektiv kontra individ riskerar att spela religiösa fundamentalister i händerna.
– Det är hög tid att vi nu slår fast att det är individer som utgör kollektivet, sa han under workshopen.
Från kenyanen Lawrence Mute framfördes ett afrikanskt perspektiv.
– Vårt arbete skall förhoppningsvis leda till att diskriminering avskaffas. Men vi måste dock se att vi inte alltid har samma strategier eller samma milstenar.
Medan transpersoner under gårdagen protesterade mot att inte vara representerade i de stora paneldiskussionerna, kom idag hård kritik från bisexuella aktivister. Kritiken mot bristande representation ser ut att vara ständigt närvarande, liksom den i internationella sammanhang tydliga irritationen över svårigheten att bryta loss från den ”essence de gay” som Rasha Mouhammeh talade om.
Så här andra dagen är det extremt irriterande med bristen på svensk närvaro!
Valet att inte flytta Stockholm Pride framstår, när man nu följer konferensen, som ett flagrant exempel på extrem svensk självtillräcklighet.
Människorättskonferensens kvalité är oerhört hög och denna breda samling av internationella hbt-aktivister kommer det ta lång tid innan vi kan se i Skandinavien igen. Tanken att en stor del av dessa mycket erfarna och kunniga hjältar och hjältinnor skulle ha kunna fortsätta till Stockholm Pride, om man valt att flytta fram en vecka, är mer än irriterande.
Helt ärligt blir jag rasande!
Att dessutom så pass få svenskar är på plats och därmed vare sig bidrar med erfarenhet eller tar del av den samlade internationella hbt-rörelsens kunskap känns ur svenskt perspektiv minst sagt platt. Under tisdagen presenterades en lång rad öppet homosexuella parlamentariker som var på plats- inte en enda svensk.
Med tanke på att SIDA gett ett stort bidrag till konferensen är det minst sagt förvånande att ingen officiell representant är närvarande. Jag har själv räknat till max tio svenskar på plats. Säg att 15 på sin höjd är på plats.
Vilken förlust för hbt-Sverige!
Skamligt och självgott!
Uppdaterad 2017-05-27
