Kubanska hbt-aktivister: ”Vi har kommit långt”

Mariela Castro är glödande kommunist och försvarar 1959 års revolution och den kubanska regeringen. Men hon är också ordförande för det statliga sexualupplysningsinstitutet Cenesex och en aktiv förkämpe för kubanska hbt-personers rättigheter. Hon har hamnat i ett helt nytt internationellt fokus sedan hennes pappa Raúl Castro tillträdde som Kubas president 2008. Trots att Cenesex själv är en statlig myndighet arbetar den aktivt med att påverka regeringen och parlamentet. Cenesex förespråkar ”diversidad sexual” (sexuell mångfald) och menar att homosexualitet är en naturlig del av det kubanska samhället.
Man arbetar även med hiv-prevention, sexualupplysning och med transpersoners rättigheter. Det är mycket tack vare Cenesex arbete som kubanska transsexuella nu erbjuds gratis könsbytesoperationer.

Tidigare har Cenesex även krävt att Kuba inför en könsneutral äktenskapslagstiftning. Detta förslag har man nu dragit tillbaka. Enligt Mariela Castro var det endast en taktisk reträtt som homosexuella själva valde att göra. Äktenskapsfrågan är mest symbolisk eftersom samboende, oavsett kön, jämställs med äktenskap i lagen. Frågan om adoptioner anser hon inte är så aktuell eftersom det sker väldigt få adoptioner på Kuba, och Mariela Castro menar att ingenting i lagen hindrar att ett samkönat par exempelvis adopterar den ena partnerns barn.
För en utomstående betraktare är det dock svårt att se det tillbakadragna förslaget som annat än ett nederlag för den kubanska homorörelsen, om än tillfälligt.
Kuba är ett mångtydigt land. I snart 50 år har grannen i norr bekämpat det lilla landet med bland annat handelsblockader. Det har skapat en politisk kultur där man försöker hålla ihop så mycket som möjligt internt och där kritik mot regeringen ofta tolkas som landsförräderi.
Jämfört med grannländer som Colombia är den politiska förföljelsen av oliktänkande ganska stillsam (även om det enligt Amnesty international finns 57 kubanska samvetsfångar) och det finns ingen tolerans för våld mot hbt-personer. Däremot existerar ingen organisationsfrihet och endast ett parti (Kubas kommunistiska parti) är tillåtet. Det går alltså inte att starta en fristående organisation utan de som vill slåss för hbt-personers rättigheter kan bara göra det genom att verka inom kommunistpartiet, de regeringsvänliga fackföreningarna eller statliga myndigheter.
Utöver de statligt godkända organisationerna tillåts endast religiösa samfund. Det innebär att till exempel den katolska kyrkans ledning kan verka ganska fritt utan att få något större mothugg. Katolska kyrkans ledning motarbetar öppet hbt-personers rättigheter och har flera gånger kritiserat Kubas regering för att den är alltför homovänlig.

Alberte Roque menar att det framförallt är dåliga traditioner som stått i vägen för en större öppenhet om homosexualitet på Kuba. Men han menar också att Kuba påverkats negativt av det tidigare samarbetet med Sovjetunionen.
– Efter ryska revolutionen 1917 avkriminaliserades homosexualitet. Men sedan förbjöds homosexualitet igen av Stalin. Efter Stalins död gjorde Sovjetunionen upp med många av Stalins brott, men aldrig med homofobin.
– Vi arbetar inte med konfrontation utan söker samarbete med alla läger, fortsätter han.
– Vi har kommit långt men har många utmaningar kvar. Det gäller att ha tålamod. Frågan är om de kubanska homosexuella har något tålamod kvar. Efter revolutionen 1959 bibehölls det kubanska förbudet mot homosexuella handlingar. Under ett par år på 1960-talet förekom till och med försök att ”bota” homosexualitet med straffarbete i särskilda läger. Men 1979 avkriminaliserades homosexualitet och på 1990-talet började Fidel Castro och andra regeringsföreträdare att öppet försvara homosexuellas rättigheter.
När resten av Latinamerika styrdes av USA-vänliga militärdiktaturer var Kuba helt isolerat från sina grannar. I dag är läget ett helt annat. Allt fler latinamerikanska länder styrs av demokratiskt valda vänsterregeringar. Kuba har ett nära samarbete med framförallt de socialistiska regeringarna i Venezuela, Bolivia och Ecuador, men också med Lulas Brasilien. Detta är länder som ligger långt framme när det gäller sexuellt likaberättigande.
I Sverige och övriga i-världen är fråga om Kuba starkt polariserad. Det är nästan omöjligt att diskutera de förbättringar för kubanska hbt-personer som faktiskt skett utan att bli stämplad som kommunistisk diktaturanhängare. Efter Mariela Castros föredrag tränger sig en man fram ur publiken och ropar ”Viva Cuba libre! Abajo a la dictadura!” (Leve det fria Kuba! Ner med diktaturen!). Men han avbryts snabbt av talkörer som ropar ”Viva Fidel!” (Leve Fidel!). En ögonblicksbild av den spända svenska Kuba-debatten.