När jag valde att vara tyst eller förneka att jag hade hiv, förminskade jag mig själv. Varje gång jag höll tillbaka, när jag inget hellre ville än att berätta, dog något inom mig. Självkänslan blev sämre, jag drog mig tillbaka från vänner och ville inte bli förknippad med andra som också hade hiv. Skam, lögner och ångest var priset jag fick betala. Det orkade jag inte leva med.

Med öppenheten blev jag stegvis ärligare. Det gav mig bättre självkänsla och ökat självförtroende. Ärligheten ledde till att respekt och acceptans från andra, Många sa att jag var modig som tordes berätta. Jag svarade att jag inte var modig, bara rädd.

Rädslan för öppenheten lurade mig att tro att ”hivgarderoben”, där tystnad, ensamhet och isolering härskade, var sättet att hantera mitt liv med hiv på. Att sitta därinne var värre än att möta avståndstagande. Under mina 20 år som hivpositiv har jag lärt att avståndstagandet inte är något annat än tecken på rädsla. Det har egentligen inte så mycket med mig som person att göra.

Öppenhet handlade för mig om ärlighet och att inte ljuga mig full och tro på negativa tankar och historier som dök upp. Det handlade om att bita huvudet av skammen som jag bar på för att jag hade hiv. Det innebar att försonas med det faktum att jag hade en sjukdom som innebar en plågsam och förnedrande död. Hiv är idag behandlingsbart men fortfarande finns ingen bot. Öppenheten handlade om att förlåta mig själv för att jag fick hiv. Det handlade om att tillåta mig att sörja, gråta som fan och få vara ledsen. När jag kommit så långt, ja då kunde jag också stå för att jag var hivpositiv.
Det har gått bra för mig i öppenheten, därmed inte sagt att det alltid gått på räls och att alla stått med öppen famn och tagit emot mig när jag berättat. Jag tror vi behöver påminna oss om våra strategier och prata om hivet och kondombruk, innan vi laddar upp varandra med för mycket love, kärlek och amore.

Hemligheter och faror som inte ögat kan se, skapar rädsla, som föder avståndstagande och distans, som leder till stigmatisering och diskriminering. Öppenhet och dialog är lösningen. Så varför inte ställa frågan som knappast någon ställer, nästa gång du träffar drömprinsen: Är du hivpositiv? Då har du i alla fall öppnat lite på tabudörren och gjort det en aning lättare att berätta. Och alldeles oavsett vad du får för svar – kondom gäller, ok? Vad jag egentligen vill säga med allt det här är att öppenhet vinner!