Reaktionerna på reklamkampanjen var nästan uteslutande positiva, inte minst från kollegor, berättar Vilje Juvskaas för QX.
– Jag tror det här var SAS första kampanj någonsin som lyfte fram transpersoner. För SAS är mångfald väldigt viktigt, och det var därför jag ville börja jobba just här. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat jobba på flygbolag i Mellanöstern…
Vilje började jobba på SAS så sent som i maj förra året och trivs väldigt bra. Att jobba som flygvärdinna har länge varit en dröm för henne, och hennes förväntningar verkar ha uppfyllts.
– Det jag gillar med jobbet är först och främst friheten, känslan vid ”take off” och att sedan landa på en helt annan plats. Att möta så många nya människor och fantastiska kollegor varje dag; jag har lärt känna extremt många människor på kort tid. Att vara flygvärdinna är aldrig tråkigt, en 14-timmars arbetsdag känns som tre timmar!
Reaktionerna från kollegorna på att Vilje är trans och jobbar i den kvinnliga uniformen har varit övervägande bra, men hon har märkt att den lite äldre generationen har något svårare att acceptera henne som ”riktig kvinna”.
– Jag tycker ju verkligen själv att jag ser ut som en kvinna, men vissa tycker ändå att jag är man. Delvis kanske det beror på att jag är så pass lång, 187 centimeter, och att jag har lite mörkare röst. Oftast är det kvinnor, men de är väldigt få!
Har du fått några reaktioner från passagerare?
– Ja, och för det mesta positiva, även om det händer att jag blir kallad ”han”, så det får jag väl leva med…
Du är ju lång, speciellt för att vara kvinna – hur passar den nya SAS-uniformen?
– Den passar faktiskt mycket bättre än den förra. Allt sitter bättre. De gamla blusarna var alldeles för korta, ha ha. Jag gillar också de nya färgerna, och att det blivit lite mer unisex, exempelvis kan både killar och tjejer använda de nya snygga västarna. Jag gillar den nya uniformen!
Vilket är ditt favoritplagg?
– De nya blusarna är fina, och den nya persikofärgade scarfen gillar jag skarpt.
Vilje flyger inte till USA i jobbet, men reser dit privat för att hälsa på familj då och då – nästa gång i slutet av maj. Hon berättar att hon är nervös för hur de kommer att reagera vid gränskontrollen. Redan förra gången, för ett par år sedan då Vilje fortfarande hade sitt gamla pass, blev det problem. Anledningen? Att hon såg ut som kvinna medan det stod att hon är man i passet. Hon blev tagen åt sidan och grundligt förhörd av säkerhetspersonal.
– Jag vet flera transpersoner i USA som när de sökt nytt pass inte fått behålla sitt nya namn och kön, utan fått tillbaka sina gamla uppgifter i passet.
Vilje Juvskaas, som är 22 år, har sedan hon var 11 vetat att hon är trans. Men det var först för några år sedan, mitt under pandemin, som hon tog steget att byta namn och påbörja den långa processen att bli kvinna fullt ut.
Vilje bor i en enslig gård på landsbygden norr om Oslo, med fem timmars bilväg till Gardemoen. Annars är det bara hon på gården. Lite ensamt kan tyckas, men det är ett liv Vilje stortrivs med.
– Jag älskar att bo på landet! Att bo i Oslo är min värsta skräck, ha ha.
Tack vare Vilje så firas det varje år Pride i bygden där hon bor: Tokke Bygdepride. Hon organiserar den helt på egen hand, i år för femte gången. I år äger festligheterna rum den 14 juni om du skulle ha vägarna förbi.
– Jag gör det för att stärka mångfalden på bygden, för att alla ska få lov att vara den de är oavsett sexuell läggning, religion eller hudfärg.
Pär Jonasson
