Ön, som för mig mest varit synonym med den blå likören som samlar damm i barskåpet, är ett autonomt område inom kungariket Nederländerna vilket innebär att man är självbestämmande inom exemplevis politik.
Här pratar man främst papiamento, en blandning av portugisiska, spanska, flamländska och engelska, men också nederländska och engelska. De två sistnämnda är såklart en följd av en mörk historia med slaveri och ockupationer. Sedan 1960-talet har ön dock vuxit som turistmål och erbjuder vackra sandstränder, turkost hav och färgstark arkitektur.
Curaçao ligger sju mil från Venezuela och har 168 000 invånare, vilket är ungefär som Stockholmsförorterna Sollentuna och Upplands Väsby ihop. Här regnar det bara 51 cm om året, och på Wikipedia beskrivs ön med mindre entusiastiska ”torr och platt”. Det stämmer i och för sig, för mycket av landytan är bergig och torr terräng. Men det var ju inte därför jag kom hit. Karibien lockade ju med bad, sol och god mat.
Och Curaçao Pride.
Resan, i sällskap med fem andra journalister, kunde ha börjat bättre. Mitt bagage kommer inte fram, så mitt i natten åker jag och vår guide runt i en van för att hitta toalettartiklar, och det slutar med att vi hittar en nattöppen plåtskjulsbyggnad med lysrör där de har det viktigaste. De andra i sällskapet har checkats in på ett fint boutiquehotel vid stranden medan jag och en brittisk kille hamnar på Boutique Hotel ‘t Klooster som beskrivs som ett ”småskaligt cityhotel”.
Nja. Jag skulle kalla det enkelt, och frukosten serverad under repiga plastkåpor är på nivå som ett sämre hotell i Jönköping. Jag vet inte varför men mina resekollegor hamnar på betydligt flottare Scuba Lodge. Det är ett vackert hotell jag verkligen skulle rekommendera. Nåja, jag lyckas förhandla till mig en natt här och njuter till fullo av havsutsikt, afternoon tea-lik frukost och härliga poolbad.
Dag ett börjar roligare och vi tar en tur genom huvudstaden Willemstadt på scooter, Curacao Green Wheels. Staden är del av UNESCO:s världsarv och det är coolt att gå på den flytande bron Queen Emma och se de många väggmålningarna i Otrobanda. Men det är vattnet som omger ön som ger den lyxiga karibien-feelingen, det är kristallklart.
Lunch blir det på Plaza Bieu, den lokala marknaden. Jag kanske inte är helt pigg på menyn: Huvud- och leverstuvning, kaktussoppa och iguanasoppa. Men jag äter artigt av det salta fläsket och ockrastuvningen.
På kvällen blir det Curaçao Pride. På samlingen för paraden spelar en kvinnlig dj och steg för steg samlas folk för paraden och helt plötsligt är det bra med folk som dansar, sjunger och viftar med regnbågsflaggor, övervägande lokalbefolkning. Paradmålet mitt i Willemstadt har scen, matstånd och barer.
Curaçao Prides vicepresident Charles Jensen beskriver uppslutningen som överraskande stor.
– Jag såg många som jag inte sett ute förut. Den yngre generationen står upp för sig själva och vågar. Det ger mig hopp om framtiden.
Han berättar att öppenheten är på frammarsch men det går sakta.
– Alla känner alla på ön så därför vågar man inte ta steget ut. Och att gå och testa sig eller prata med någon på en klinik där nåns moster eller farbror jobbar gör att många ligger lågt.
Jordan menar däremot att ön absolut är gayvänlig och välkomnar HBTQ+turister.
– Jag har inte hört om några hatbrott och då och då stannar stora gaykryssningar här och då är det bögar överallt i små speedos, skrattar han.
Dags två blir det snorkling för min del och Hitta Nemo-fiskar utlovas. Vattnet är verkligen drömmigt klart och att ligga och titta ner mot koraller och färgglada fiskar är ljuvligt. Det är svårt att tänka att höstvindarna blåser hemma i Sverige.
Restaurangen MosaCana bjuder på kvällen det latin/karibiska köket, grillat med söta karibiska smaker närvarande. Prismässigt är det en högre nivå mot många andra länder. Två, fantastiskt goda men ändå, tacos för 210 kronor blir onödigt dyrt. En cocktail hamnar som ett okej ställe i Sverige, runt 140 kr.
Efter middagen besöker vi Gaze Bar & Lounge, Curacaos enda gaybar som ligger downtown, i Punda. Torsdag, fredag och lördag är det öppet, och ägaren Mario berättar att uppdelningen oftast är 80 procent turister och 20 procent lokalbefolkning.
– Jag kallar situationen här ”don´t ask, don´t tell”. Alla här vet vilka som är gay, men de kommer inte ut offentligt. Det finns liksom två sidor, turistsidan och de som bor här. Alla är öppna och vänliga mot turister men hemma accepterar de inte sin son eller dotter. Med det sagt så är det en lugn ö, ingen skulle konfrontera någon eller vara homofobisk.
– Men det är inte helt enkelt att driva en gayklubb på en ö med 168 000 personer, mitt mål är bara att hålla stället levande även om vi inte går med vinst. Visst, turisterna gör sitt men det är som natt och dag jämfört med Aruba som är mer utvecklat på turistsidan.
Jag tycker Gaze gör sitt för att hålla fanan högt, och medan Dua Lipa spelas i högtalarna dansar en gogo-kille frenetiskt och dragqueens minglar med gästerna.
Dag två kickar igång med att Erics ATV Adventures oss på fyrhjulingsutflykt. Det är lugn trafik på ön men jag kände mig inte helt bekväm på en fyrhjuling så det slutade med att jag fick åka en snabbare golfbil bakom mina medresenärer. Lunch på Mood Beach, en bohemchic restaurang och bar med utsikt över kristallklart hav och en pelikan som elegant landar på bryggan. Efter det upptäcker jag de coola väggmålningarna i huvudsteden på egen hand och inser att man verligen inte åker hit för shoppningen. Prisnivån är relativt hög och utbudet knapert. Klädmässigt är det mest sämre kopior av märkeskläder.
Efter middagen i centrala Willemstadt avslutas kvällen på Midtown, en mer straight klubb där det inte var så mycket folk. Och just den insikten speglar hela resan, det är väldigt tomt med folk vart man än går och turistsäsongen är tydligt över i oktober. Vill man ha lugn och ro: Åk hit under senhösten, annars tidigare.
Vår sista dag tillbringas på Papagayo Beach Club med drinkar och mat på en stor all inclusive-beach. Det är alltså här hela turistpopulation samlas, för här är det drag och charterfeeling. Jag föredrar nog de lugnare stränderna.
Curaçao har varit en upplevelse och hittar man boenden som Scuba Lounge, vill njuta av sol, turkosa bad, cocktails och karibisk mat är detta grejen, men vill man ha folkliv, shopping och leva lite billigare kanske man ska sikta på andra resemål.
Den blå likören undrar ni? Jodå, den säljs överallt och är smaksatt med öns bittra apelsiner. Den är egentligen färglös så den blå färgen är bara E133, färgämnet brilliant blue.
QX flög med KLM och en biljett hit går på strax över 6000 kronor. För att komma in i Curaçao: Glöm inte att registrera dig innan avfärd på dicardcuracao.com/dicard
För mer bilder följ @curocaotb
