Jag vet egentligen inte varför jag alltid velat åka till Malta eller varför jag tänkt på landet som exotiskt och vackert. Kanske har det med Eurovision Song Contest att göra, alla vackra tv-vykort från landet och ”Malta five points”, det är ju något man fått höra sen man var liten och kanske har deltagare som Mary Spiteri, Chiara, Fabrizio Faniello och inte minst Julie & Ludwig gjort mig extra sugen på att ta pass och pengar och dra till ett av Europas minsta länder.
550 000 invånare, 3,7 mil långt och 1,7 mil brett ligger Malta ca 90 km söder om Sicilien. Tar man båten västerut hamnar man i Tunisien, österut i Grekland och söderut i Libyen. Kultur och språkmässigt blandar man arabiskt, engelskt och italienskt. Det beror på att Malta var under arabiskt styre i 400 år, därefter levde Malta länge med brittiskt styre, dessutom är malteserna katoliker vilket gör att både språk och kultur påminner om den italienska. Det maltesiska språket är helt omöjligt att förstå för en svensk, men engelska funkar utmärkt då det också är ett officiellt språk på Malta.
Jag är framför allt här för att vara med på invigningen av EuroPride. Malta har gått från att vara ett av Europas mest konservativa länder till ett av de mest liberala – på bara ett decennium. En rätt otrolig och snabb förändring.
QX har genom åren besökt Malta vid ett flertal tillfällen, och när vi var här 2004 kunde man bland annat läsa i artikeln: ”Malta är inte direkt något gayresemål” och ”Att vara gay är fortfarande tabu och myndigheterna har inte heller brytt sig så mycket om gayfrågor”.
Men det var då. Sen dess har landet gått med i EU, infört euro, rankats som bästa landet i världen att bo i som hbtq-person flera år i rad och nu står man alltså som värd för EuroPride. Och överallt har man hissat ” the new progressive rainbow flag”. Imponerande.
Frågan är om folket hunnit med att ta in och acceptera den snabba förändringen med alla nya lagar och om de omfamnat hela hbtq-världen? Till stor del har de nog det skulle jag säga, förutom några i den äldre generationen som kanske fortfarande ställer sig lite frågande till gayäktenskap, men mycket handlar även om att man ser att hbtq-personer är en viktig ”marknad” och att det går att tjäna på att vara lite mer liberal och lite mindre konservativ.
Under mina fyra dagar på Malta bor jag i Saint Julians, en av städerna på Malta som vuxit ihop med Sliema och huvudstaden Valletta. Man ser inte var den ena staden börjar och den andra slutar. Men det är i Saint Julians som ungdomarna samlas på kvällarna, här finns barerna och nattklubbarna. Och ett av Maltas få gayställen, Michelangelo. Men du gör bäst i att höra dig för på Grindr eller kolla på någon uppdaterad gaysajt på nätet var du ska gå, klubbar och barer kommer och går precis som hemma. Av de gayställen QX skrev om sist vi var på Malta 2015 finns inga kvar, alla har stängt, nya har öppnat.
Men i Saint Julians fyller tusentals människor gator och gränder på helgerna.
– Håll i dina värdesaker, säger taxichauffören innan han släpper av mig.
Det gör jag, men känner mig ändå trygg i den varma maltesiska natten. Jag pratar med en gaykille utanför en av klubbarna. Han berättar att till skillnad från många andra länder så är det inte landets huvudstad som står i centrum på kvällar och nätter.
– Det bor ju bara 6 000 personer i Valletta och är rätt dött på kvällarna, det är här i Saint Julians som gaylivet finns. Valletta är för de äldre, Saint Julians för yngre.
Jag funderar en stund på vilken stad jag egentligen passar bäst i, men går in på gayklubben Michelangelo, beställer en GT medan musiken dånar från dansgolvet och känner mig ändå rätt hemma.
Jag bor på nyrenoverade Hilton Hotel i Saint Julians. Normalt sett brukar jag inte riktigt gilla stora lyxiga hotell, de blir lätt lite opersonliga, men det här ÄR vackert och ligger precis vid havet. Att höra vågorna som slår in mot land när man lägger sig med öppen dörr till terrassen är fantastiskt.
Jag har en lång att-göra-lista under mina intensiva dagar på Malta, fiskebyar ska besökas, en vingård och den tysta staden, en grotta och ett besök på systerön Gozo. Ja, och så invigningen av Europride.
Så vi börjar tidigt. Fiskebyn Marsaxlokk blir mitt första stopp, det är en vacker liten kuststad på östra sidan, här ligger massor av fiskebåtar i hamnen, färgglada karaktäristiska fiskebåtar ”som man sett på vykort”, deras starka färger ska locka till sig fiskarna i det klara vattnet, längst fram har båtarna ditmålade ögon som sägs ”skydda fiskare från stormar och illvilliga avsikter.”
Marsaxlokk är vackert, och på söndagar lever den upp lite extra då det är stor marknad i hamnen. Väl värt ett besök, och att bara sitta med en kaffe och se kommersen och fiskebåtarna är njutbart.
Åker vidare till Blue Grotto och tar plats i en av de små båtarna som kör oss längs med kusten och in och ut i olika grottor. Vattnet är kristallklart, klipporna dramatiska och det är helt fantastiskt. Båtturen tar bara en halvtimme (kostar €10) och när vi är tillbaka i land kan jag inte låta bli att byta om och hoppa i plurret från de vassa klipporna. Havet är lika varmt som det är klart och när jag i samma stund får sällskap av en maltesisk vältränad Gud känner jag redan nu att jag älskar Malta. ..
Precis vid Blue Grotto ligger restaurangen Alka, där blir det lunch på takterrassen. Fisk så klart, jag bestämde mig redan på planet hit att jag bara skulle äta fisk dessa dagar. Får dock en lampuki (Maltas nationalfisk) med mycket ben, men smaken, utsikten, vinet och sällskapet förlåter allt.
Trafiken på Malta är ett problem. I alla fall om man får tro malteserna själva. Det pratas ständigt om trafiken. Och 440 000 fordon på den här lilla ön talar sitt tydliga språk, har du otur kan du hamna i timslånga köer. Och här finns inga tåg eller någon tunnelbana. Det är bil, buss eller båt som gäller. Och att hitta en parkering är lika lätt som att vinna på lotto sa min guide. Så åk båt så ofta du kan, strunta i att hyra bil och hoppa på en Hop on-Hop off för att ta dig runt på ön, och ta en bolt eller uber på kvällarna.
Efter lunch är det dags att besöka en av Maltas vingårdar – Meridiana Winery. en relativt ny vingård där man skördade de första druvorna 1995. Sedan dess har man tagit fram högkvalitativt vin – rött, vitt och rosé – och håller i vinprovningar på gården. Då erbjuds man olika viner, smårätter och en fantastisk utsikt. Deras viner finns på flygplatsen och ligger över 200 kronor per flaska. 96% av vinerna säljs på Malta, resten exporteras till Schweiz, Belgien och Japan. Samt till privatkunder.
Vi möts av Ingrid som jobbat på vingården sedan i våras och håller i vinprovningen, och vinerna smakar ljuvligt! Hon berättar att de ska skörda på måndag och undrar om jag är ledig och vill komma och hjälpa till. Det har alltid varit en dröm för mig så jag funderar ett kort ögonblick om jag kan boka om min resa, och ber att få återkomma. Så blev det dock inte, jag åkte hem, men köpte med mig både deras röda och vita vin på flygplatsen…
På kvällen är det invigning av Europride, inomhus då ett åskväder var på väg in. Det är maltesiska artister som sjunger covers på gayanthems, det är tal och jubel, flaggviftande och allsång och så Netta från Israel. Sedan förvandlas hela arenan till en enda stor nattklubb till sent på kvällen eller tidigt på morgon…
Att Malta skulle anordna Europride var inte möjligt för bara ett drygt decennium sedan. Det katolska landet med arabiska rötter har genomgått en enorm förvandling sedan inträdet i EU 2004 och kan i dag stoltsera med att vara i framkant vad gäller hbtq-rättigheter. Regeringen i landet har backat upp Europride sedan de tilldelades värdskapet och när avslutningen väl hölls en vecka senare stod ingen mindre än Christina Aguilera på scenen i Pridepark och körde en full konsert. Och den stora prideparaden i Valletta har gått från att bara ha 300 deltagare till 5000. Malta är ett föredöme för alla de länder som fortfarande håller fast vid sin bakåtsträvande homofobi och något vi alla hbtq-resenärer bör tänka på när vi bokar våra semesterresor. Gynna de som gynnas bör!
Dagen efter tillbringas på Gozo. Systerön som ligger 25 minuters båtresa med bilfärja från Malta. En fantastiskt vacker liten ö med 35 000 fasta invånare och med många sevärdheter. Och alla vägar på ön bär till den vackra lilla ”huvudstaden” Victoria som ligger mitt på ön. På Gozo finns vandringsleder och vingårdar – det är dessutom ett paradis för dykare (”det ligger en massa skönt World War 2-skräp i havet” sa en kompis till mig som varit här och dykt.).
Jag äter lunch på Ta’ Cenc Il-Kantra som ligger på en klippa på södra sidan av ön med utsikt över havet. Beställer en kall Kinnie till maten, en maltesisk alkoholfri, bittersmakande kolsyrad läskedryck tillverkad av pomerans och flera olika kryddörter. Sverige var för övrigt det första landet i världen som drycken från Malta exporterades till.
Det blir en red snapper till lunch. Hyfsat benfri.
Tillbaka till ”fastlandet”, och ett besök till The three cities (Vittoriosa, Senglea och Cospicua). Dit tar man sig enkelt med en gondol från hamnen i Valletta (ca €2,5 per person). I dessa tre städer som sitter ihop kan man promenera runt i gränderna. De säregna och färgglada och inglasade balkongerna som är speciella för Maltas arkitektur får mig att oavbrutet plocka upp kameran, jag vill fånga varje fasad och varje gatuhörn på bild och The three cities hamnar absolut på ”måste se”-listan.
Jag hann även med ett besök i staden Mdina, platsen där delar av Game of thrones spelades in. Mdina kallas för den tysta staden och är omringad av en kvadratisk mur, gatorna är små och gränderna trånga. Allt är i sten. Och att slå sig ner här på vinbaren Vinum Wine Bar & Bistro och provsmaka några viner eller äta lunch på deras takterrass med utsikt över halva Malta sätter helt klart lite extra guldkant på resan.
Men när ska man då åka till Malta? Min guide säger juni till oktober, men i september är vädret mer behagligt för en skandinav. Och skulle du precis som jag känna för att jobba lite extra på en vingård och skörda vindruvor så maila till Meridiana Winery och kolla. Jag lovar att de bjuder på ett glas.
Eller två.
