Två våningar av bastant korsvirke tornar upp sig över mitt huvud. Bayrarna kallar det ”öltält”, jag skulle säga ”hus”. I dörren slår ljudet mot ansiktet som en varm våg: 7500 röster som skrålar Dario G:s Carneval de Paris. Klockan är tre på eftermiddagen, det är den första söndagen på Oktoberfest – och alla här inne är gay.
Homosöndagen i Bräurosltältet är tradition sen 70-talet. Girlanger hänger i taket, bratwurst säljs per halvmeter och ölen bärs in i literstora glas – sju euro styck och tio åt gången av kypare med lederhosen och underarmar som trädstammar. Drygt sex miljoner liter kommer att gå åt innan festveckorna är slut. Bögtältet är inget undan-tag.
En gång frågade jag en bayersk vän, om varför bayrare dricker så mycket alkohol.
– Vadå? svarade hon. Det är ju ni svenskar som dricker sprit så fort ni kommer åt. Smuggelsprit och flaggpunsch! Rutten fisk med nubbe!
Men ni tar ju en stor stark till lunch utan att blinka.
– Mats, öl är inte alkohol. Öl är… öl.
Ett förståeligt sätt att tänka i en region med en bryggerihistoria äldre än Stockholms stad. En genomsnittlig bayrare dricker runt 150 liter öl om året, jämfört med standardtyskens 108 och svenskens blygsamma 51. Till och med flygplatsen har ett eget bryggeri: Airbräu.
– Varsågoda, mina herrar!
Åtta sejdlar landar med en duns på vårt bord. Vi sitter på balkongen som bokats av Münchner Löwenclub – ett bayerskt SLM. Innan kvällen är slut kommer begreppet ”att äta korv” att ha fått en helt ny innebörd.
Vi är journalister från Europas hbt-medier, men ser mer ut som ett gäng sponsrade bögscouter: rutiga skjortor med Lufthansas logga och scarfs prydda med edelweiss. När jag var liten hade min tyske far en skjorta med just den blomman broderad längs slaget. Jag kallade den ”pappas bögskjorta”. Här bär alla såna.
Borden på golvet nedanför är ett myller folkdräkter. I mitten står en blåsorkester. När vi bilade till Hannover för att hälsa på släkten, pumpade pappa samtliga volymer av Deutsche schlagermix i högtalarna; mil efter mil av Wenche Myhres Er hat ein knallrotes Gummiboot och Der Eiermann med Klaus und Klaus. En del av mig blir därför lite besviken när bandet spelar den ena charterdängan efter den andra. När sista ackordet av Country roads ringer ut, skriker sångaren ”prost ihr Säcke” – skål era jävlar – och möts av ett unisont ”prost du Sack!”
7500 ölglas töms och väggarna ekar av sång: ”ein Prosit, ein Prosit der Gemütlichkeit”. Typ ”helan går”.
Öl. Korv. Kyckling. Hångel. Surkål. Sång. Öl. Så fortsätter det tills klockan blir nio och de flesta kroknat. Tältet har öppet i två timmar till, men jag och min irländske kollega John Kelly rör oss mot hotellet: han för att hämta sin kamera, jag för att ta de lugnt. Ett misstag, ska det visa sig. Väl i säng bläddrar jag igenom bilderna från vår roadtrip genom alperna.
Det känns som en film när vår nercabbade BMW 635d äter asfalt längs sydtyska serpentinvägar. ”Valkyriornas ritt” dånar ur bilstereon. Panoramat till vänster är en förklaring till varför människan började tro på naturgudar: Untersbergs mäktiga bergsmassiv, Salzburg dolt i dimma och Hitlers Örnnäste som en liten flugskit på toppen av Kehlstein, 1800 meter över havet. Längs just den här sträckan flyr Harrison Ford från nazisterna i Indiana Jones och det sista korståget.
– I’m fucking loving this! tjuter JD, en motorkåt kollega från Sydafrika som tjatat till sig platsen vid ratten.
Han trampar plattan i mattan, turbodieseln morrar, och luften trycker mot trumhinnorna när höjdmätaren stadigt tickar nedåt. Sensommarsolen bränner i nacken. Här och var spränger turkosa floder fram, som blodådror i kalkberget. Vi passerar små byar, med hus i korsvirke och rosor i blomlådorna. Här och var finns skyltar: ”Zimmer frei” – rum att hyra.
Jag älskar Tyrolen. Våren kommer tidigare, hösten senare och luften är lättare. Kalksjöarna ser ut som smaragder och här och var står ett sagoslott. Ludwig II hade dille på såna. Hans ”hus” i Neuschwanstein har stått förlaga för Walt Disneys fantasislott.
Det enda som tynger är maten. Efter ett par dagar av schnitzel, knödel och korv befinner jag mig i konstant köttkoma. Därför blir jag glad när en svamp- och scampisallad landar på bordet framför mig.
– Jag orkar inte heller med den tyska maten. Man blir slö i huvudet av så mycket kött, säger Franz Lichtmannegger, en genomtrevlig 59-åring som driver Berghotel Rehlegg där vi stannat för att äta.
Franz flyttade hit med sin pojkvän efter 20 år i München.
– På 70-talet var München väldigt gay, men inte lika porrigt som Köln eller dekadent som Berlin. Det var rika mediebögar, som regissören Rainer Werner Fassbinder.
Finns det något gayliv här ute?
– Nix, inget alls.
Franz ler och kliar sig på armen.
– Men att gå på klubbar är inte min grej. Min pojkvän är från London, men han föredrar ett mer laid back liv här på landet. Det är livskvalitet! Men vill du festa är du i Salzburg på en timme. Eller åk till München. Där händer det grejer.
Vid frukostbordet, måndagen efter oktoberfestens homosöndag, förstår jag vad Franz menar:
– I got back just in time for the blow jobs to start, säger John Kelly, medan han brer marmelad på rostbrödet.
Jag ställer ner min kaffekopp och ser stumt på bilden som irländaren tagit med kameran: två herrar i mustasch som… ”äter korv”.
– Och du skulle sett bastuklubben! Everybody: fucky, fucky, fucky, säger spanjoren Carlos mitt emot.
Var fan var jag igår?
Carlos skrattar hest och drar handen genom sin gråsprängda skäggstubb. Hans björnögon glittrar.
Bastuklubben han talar om är Die deutsche Eiche. Gayhotellet har varit fullbokat sedan i mars och har ett saunaområde i flera våningar med 700 besökare varje kväll. Ägaren Dietmar, en stor tysk med rött ansikte ger oss en rundtur.
– En gång var det en pappa som träffade sin son här i bastun. En annan gång var Jean Paul Gaultier här med sina fyra livvakter, berättar han när vi rör oss ner i hotellets katakomber.
Jag hade förväntat mig något i stil med vad QX-Ronny Larsson beskrev i sitt reportage från Stockholms videoklubbar: ingrodda fläckar och ett golv klibbigt med något man bara kan hoppas är läsk. Men det jag ser är långt fräschare än bastun hemma på Sats. Trots det kittlar nackhåren och jag känner mig som nån i CSI. Det är för rent! Inte ett spår syns av gårdagen och det doftar svagt av klor. Ändå ligger något i luften. En fuktig förnimmelse av snusk.
– Och här är vår ångbastu, säger Dietmar.
Carlos stannar i dörren och vänder sig mot mig.
– Yesterday, this was the best, viskar han och blinkar.
Plötsligt ser jag gökande män i varje hörn. Jag som trodde att Bayerns bögliv var oskyldigt. De är ju ändå katoliker.
I bussen på väg mot flygplatsen pratar Dietmar om resten av Münchens bögdistrikt. Jag lyssnar inte. Jag hör bara ”everybody fucky, fucky, fucky”.
Gaysöndagen är alltid den första söndagen i Oktoberfest, 2010 var det den 19 september.
Uppdaterad 2016-12-30
