Henrik vann resan till Mexiko: ”Jag vill besöka 100 länder innan jag
fyller 40”

Tävlingen som Fritidsresor anordnade bestod i att skicka in en reseskildring på max 300 ord från ett reseminne. Sagt och gjort, Henrik skickade in – och vann.
Grattis till vinsten Henrik, hur glad blev du på en skala?
– Tackar! Kan man bli mindre glad än en tia?
Vad gjorde du när de ringde och berättade att du vunnit?
– Jag satt i bilen med en kollega på väg till ett möte så jag hoppade av glädje så gott jag kunde där i framsätet. Sen ringde jag min kompis Emma, hon var den första jag berättade för.
Du vann en resa för två till Mexiko! Har du varit där förut?
– Nej, jag har varit i sydamerika tidigare men aldrig i centralamerika och Mexico. Jag har länge velat åka dit så det känsn grymt att få den här chansen.
Vem ska du ta med dig?
– Jag tar med mig min kompis Emma som lämpligt nog råkade vara ledig de aktuella datumen.
Har du pojkvän?
– Nej
Vad skrev du om i din reseberättelse?
– Jag skrev om när jag och två polare klättrade upp till Machu Picchu, den försvunna inkastaden i Peru, en tidig morgon för ett par år sedan. En grymt mäktig upplevelse och jag kan fortfarande få gåshud av tanken på soluppgången över Machu Picchu.
Har du rest mycket?
– Jag har rest en del och fortsätter att resa både privat och i jobbet. Jag har som ”mål” att besöka alla kontinenter och 100 länder innan jag fyller 40. Vi får se hur det går men jag är på god väg..
Varför tror du att du vann?
– Jag antar att min reseberättelse utmärkte sig på ett positivt sätt ifrån de övriga.
Kommer du att hinna gå på något gayställe i Mexiko?
– Det hoppas jag!
Ditt reportage från Mexiko kommer att publiceras i en annons för Fritidsresor i QX i vår, nervöst?
– Nej, det känns mest spännande just nu!
Vad ska du göra i helgen?
– Det blir middag med vänner och någon slags utgång. Saknar Black Light så nu vet jag inte vart vi ska gå. På söndag är det våfflor på Hjerta på Skeppsholmen där bästa Lina huserar som gäller.

Annons
Annons

Här är Henriks vinnaretxt:

Hjärtat bankade. Jag kunde nästan känna min tunna tshirt vibrera av dess slag. Svetten rann nedför min panna trots att klockan inte var många minuter efter fyra på morgonen. Ett steg till, en trappa till var mantrat som jag upprepade gång på gång. Hur många trappor till kan det vara egentligen? Framför mig hörde jag Tobias svära i mörkret. Bakom mig hörde jag Mackans häftiga andetag. Jag såg dem inte, snarare anade dem. Ett steg till. En trappa till. Hjärtat slog.

Efter vad som kändes som en evighet klättrandes upp för trapporna steg för steg såg jag mörkret lätta ett par hundra meter snett ovanför mig. Det kompakta mörkret skingrades till skuggor när jag nådde det sista trappsteget och månens vita sken träffade mig. Jag tittade beundrade på den nästan fulla månen och förundrades över att den kändes närmare här uppe på över tvåtusen meters höjd än hemma.

Vi hade rest över halva jorden, kämpat mot skavsår, mot höjdsjuka efter den hastiga stigningen ett par dagar tidigare, frusit i kalla rum och för korta sängar. Snart skulle vi få uppleva vad vi rest hit för. Vad vi drömt om. Längtat efter.

Vi tog oss upp till den högsta punkten vi kunde finna. Satte oss ned trötta efter trapporna men ändå rastlösa i våra kroppar. Väntade. Skuggorna skingrades alltmer, en förändring var i antågande och plötsligt slog den första solstrålen igenom skuggorna och träffade några stenar. Långsamt framträdde den framträdde den framför oss i hela sin underbara prakt. Macchu Picchu, det gamla berget. En rysning for igenom mig och armarna knottrades. Jag log.