Warszawa har aldrig riktigt lockat mig. Jag kan lätt lista 50 andra städer jag hellre skulle vilja åka till. Men den 9-18 juli ska Warszawa arrangera Europride så det var på sin plats att göra den där resan som aldrig lockat mig.
Det är jag glad för.
Säg Warszawa och Polen till någon och de ropar säkert inte ”Happy Pride” tillbaka. Polen känns homofobt. När jag berättade för mina vänner att jag kollat in gaylivet i Warszawa fick jag nästan uteslutande samma kommentar; ”Jaha, hatar man inte bögar där”… Inte så konstigt att folk tror det. För bara fem år sedan, 2005, förbjöds Gaypride i Warszawa av dåvarande borgmästare Lech Kaczynski (som dog i flygkraschen i april i år). Samma kille ville dessutom att man skulle kunna sparka lärare som var homosexuella. Lägg även till att 95% av befolkningen är katoliker och att förra Påven Johannes Paulus II kommer härifrån så förstår du att Polen knappast känns som det mest homovänliga landet i Europa.
Men någonting har hänt.
Warszawa, som har ca 1,6 miljoner invånare, är otroligt vackert. Själv hade jag lite fördomsfullt föreställt mig stora betongbyggnader och lägenhetskomplex, i grått och grått och grått. Ja, jag hade till och med trott att vädret skulle vara grått. Men jag hade så fel. Dels är husen vackra, till och med gatulamporna är vackra i citykärnan, dels består Warszawa till en fjärdedel av gröna parker. Och man kan enkelt tillbringa en dag i ”Gamla stan”, ett område som – helt och hållet – byggdes upp från grunden efter att det bombats sönder under andra världskriget. Det var fantastiskt vackert att promenera omkring i dessa kvarter som inte är helt olika Gamla stan i Stockholm. Dessutom sken solen från en klarblå himmel i dagarna tre.
Vad gäller shopping så finns det mesta. Butiker i stan och ett stort shopping mall mitt i city. Och det är mycket billigare än hemma. Så räkna med en hel del shopping när du är här.
Gaylivet då? Jo, även det var en positiv överraskning. På lördagkvällen betade vi av fyra ställen: Rasko, Galleria Club, Utopia och FanTom. FanTom är som ett enda stort darkroom och får nog klassas som en renodlad sexklubb. Medan de andra gayställen kan beskrivas som cool (Rasko), coolare (Galleria Club) coolast (Utopia). Rasko blev nog mitt favoritställe även om det var som att ha tagit tidsmaskinen tillbaka 20 år. Där fanns en bar, ett litet dansgolv och en utegård. Det var bra mix på gästerna, 50 procent (ursnygga) flator och 50 procent bögar. På en lite vinglig scen showade ett par ännu vingligare dragqueens (varav den ena måste vara den enda transan i världen som inte kan texten till I Will Survive). Och det var fantastiskt bra stämning, gästerna älskade sina hustransor och hade vi inte varit tvungna att åka vidare för att hinna med alla ställen hade jag stannat kvar.
På Galleria Club var allting lite coolare – inredning, musik och klientel. Men det var enormt inrökt och ”källartrångt”. Kvällens stora behållning var en tjej som heter Patricia och som stod i DJ-båset. Men hon spelade inte skivor, hon sjöng till låtarna som DJ:n spelade. Och hon gjorde det så bra att jag fick gåshud.
Vi avslutade kvällen med att gå till Utopia, ”the place to be” i Warszawa. Det är liksom kronan i gayjuvelen. Modernt, snyggt och klubbigt. Men lite själlöst och ”seen it before”.
Till sist så kommer den som åker till Warszawa i år att komma hem med åtminstone en mans namn på hjärnan, nämligen Chopin. Frédéric Chopin är född i Warszawa och i år firar man hans 200-års jubileum. Det uppmärksammas stort i Warszawa. STORT! På gator, på museum, i parker och butiker.
Chopin Chopin Chopin!
I en kyrka (Switego Krzyza) mitt i stan ligger hans hjärta begravt, kroppen finns i Paris, men hjärtat ville Chopin skulle begravas i Warszawa. Och så fick det bli.
Vad gäller mitt eget hjärta så följde det med mig hem, även om jag lämnade kvar en del av det i staden jag inte ens ville besöka.
Uppdaterad 2017-01-02
