Jag har varit i Paris fem gånger. Jag har varit där som nyförälskad och som nydumpad. Jag har mött våren i Paris och jag har mött hösten, bott hos vänner och bott på hotell, varit där som hetero och som homo. Men oavsett hur och när jag besökt den franska huvudstaden har jag alltid kommit hem med samma känsla i kroppen:
Paris är enormt.
Paris är dyrt.
Och jag gillar verkligen inte det franska språket. Jag vet, många anser att det är världens vackraste språk, men inte i mina utåtstående öron. Jag tycker bara det blir jobbigt att lyssna på och jag förstår verkligen ingenting.
Lördagen tillbringar vi med en snabbvisit på Louvren (det är verkligen en häftig känsla att se Leonardo Da Vincis Mona Lisa på riktigt) för att sedan ta oss upp mot Montmartre via porriga Pigalle för att besöka och se utsikten från Sacré-Coeur. Att komma dit en stund innan skymning och se hur staden sakta bäddas in i mörker samtidigt som skylinen blir allt klarare och Sacré-Coeur tänds upp är fantastiskt. Och alltid är det någon som sjunger, spelar gitarr eller showar vid trappan.
Nere i Marais igen tar vi några öl på uteserveringen på Cox och frågar några killar hur deras kväll ser ut och vad de har för planer. De har lördagkvällen utstakad.
– Vi ska till Le Mixer som ligger runt hörnet, säger en av dem. Sen går vi till Raidd Bar som ligger bredvid och sen avslutar vi på Queen. Så brukar det bli varje lördag, säger en av dem.
Klockan börjar närma sig 23 och det är trångt på samtliga uteserveringar. Det är bögar överallt. Nästan alla röker.
Lördagen den 26 juni är det Pride i Paris. Då påminner Marais-kvarteret om PridePark under schlagerkvällen. Ett perfekt tillfälle att upptäcka Paris.
Så låt mustaschen börja växa.
Au revoir!
Uppdaterad 2020-12-14
