Riksdagsseminarium
Vid ett välbesökt seminarium idag samlade riksdagens Homogrupp till diskussion om homosexuella flyktingars situation och flyktingbegreppet.
I panelen deltog RFSLs Stig-Åke Petersson som ansåg att bristen på homokompetens vid hanteringen av flyktingärenden var alarmerande. Han pekade bland annat på en rapport om situationen i Iran, där man som bevis att homosexualitet var accepterat berättade om att män går hand i hand på stan. Ett vanligt beteende som inte har med homosexualitet att göra.
– Detta är dessutom ett allvarligt tecken på bristande kulturkompetens, menade åhöraren och riksdagsmannen Magda Ayoub (kd) och fick medhåll av diskussionsledaren Alexandra Pascalidou.
– Homosexuella särbehandlas på grund av demn bristande kompetensen i homofrågor, menade Stoig Åke Petersson.
Utlänningsnämndens Håkan Sandesjö slog tillbaks den ofta hårda kritiken och blev märkbart irriterad över att han pressades på framförallt bedömningar om iranska bögar och lebsiska som flytt till Sverige.
– Om de har välgrundad fruktan för att förföljas får de asyl i Sverige, konstaterade han. Vi bygger inte våra bedömningar på grund av enskilda rapporter, uatn på löpande information och vi följer regeringens och riksdagens beslut.
Men han gick med på att det finns brister i homokompentensen och som ansvarig för utbildningsfrågor inom Utlänningsnämnden, välkomnade han den utbildning som hittills inte funnits. I vår kommer dock hans personal att ha en träff med HomO och Folkhälsoinstitutet.
Från Amnesty International deltog Carl Söderbergh som önskade en större förståelse för individerna som söker asyl och ville betona begreppet fruktan. Både han och UNHCRs Brian Gorlick gav uttryck för en önskan att homosexuella flyktingar skall ingå i den svenska flyktingslagstiftningen.
Idag finns en speciallag för homosexuella flyktingar inom Utlänningslagen. Håkan Sandesjö underströk att den ger nästan samma skydd som för andra flyktingar. Undantaget att en som söker skydd med hänvisning till sitt kön eller homosexualitet inte får resedokument.
Orsaken till att Sverige skapat en egen lag för flyktingar som flyr på grund av kön eller homosexualitet, är att Sverige inte, likt exempelvis USA, Storbritannien och Kanada ser homosexuella eller kvinnor som samhällsgrupp, vilket är ett begrepp som används i den allmänna flyktinglagstiftningen.
Förutom kravet från de övrig i panelen att homosexuella flyktingar skall omfattas av samma lagstiftning som andra flyktingar, önskade Amnestys Carl Söderbergh en mer generös syn på beviskraven.
Kritik riktades mot att man i bedömningen av homosexuella flyktingar väger in i sina beslut om de levt öppet i sitt hemland och om det vid ankomsten till Sverige tagit kontakt med en homoorganisation. Naivt och ytterligare ett tecken på bristande homokompetens, menar kritikerna.
Riksdagsman Tasso Stafilidis uppmanade utlänningsnämndens Håkan Sandesjö att skicka ett nytt ärende om en homosexuell flykting för prövning hos regeringen.
– Jag skall tänka på saken, svarade han och konstaterade att i ett tidigare avgörande i regeringen vägdes det in att en iransk flykting fått stor uppmärksamhet i svensk media.
Det konstaterade även att regeringen sänt signaler om att en homosexuell person som kan leva diskret i sitt hemland inte är i behov av skydd i Sverige – trots, som i fallet Iran, att landet har dödsstraff för homosexuella handlingar.
När Sverige står som ordförande i EU första halvåret 2001 kommer en diskussion om harmonisering av flyktinglagstiftningen att tas upp. Förhoppningen fanns att man då inom hela EU skall se förföljelse på grund av homosexualitet som asylgrundande.
Publicerad: 2000-12-06 15:46:37
Uppdaterad 2018-01-11
