En schlager är trygg, man vet att den slutar bra. Även om det kan vara långtråkigt nånstans på vägen så vet man att i slutänden ordnar sej alltid.
Det kommer dalar och toppar, ibland är det jävligt segt, men slutet är ändå ett stort lyckocrescendo där alla är med. Det svåra man sjungit om längs vägen minns man inte mycket av, allt är förlåtet och glömt!
Kanske är det därför en schlagerdröm, en vision om melodifestivalen (fast den sällan innehåller schlager numera) funkar som en tröst, en saga, för en transa, en hivpositiv, en förortsnucka? Det kanske låter konstigt, men tänk er själva;
Visst vore det en dröm o livet var uppbyggt på samma sätt som en schlager! Först den storslagna början – ett starkt kaos då alla hajar till och lägger märke till att nåt nytt är på gång, nåt som vill ha uppmärksamhet! Man brister ut i sång, och efter första tonen är det lite lagom, livet går sin gång steg för steg, tills plötsligt en stegring hörs som en rebellisk tonåring som strax därpå brister ut i en refräng om revansch eller drömmen om nåt bättre, att äntligen få komma ut som bög eller flata och skrika ut sin kärlek.
Det är högljutt och alla tvingas lyssna!
Efter att revolten lagt sej vaggar man åter med lite nedtonad i livets gilla gång, men nu vet man att man kan ta plats och är lite mer självsäker och bygger upp en grund att stå på där man vet att folk omkring en är med en, i alla fall dom man vann under revolten!
Åren går, men plötsligt är tristessen för trist och åter kommer samma revolt, fast nu med ännu fler stråkar i bakgrunden, och fler stämmor i kören! Vi är erfarna och starka nog för ännu en refräng!
Men vi har varit med länge, vill inte återgå till det gamla, och plötsligt byter livet melodi totalt. Såhär på ålders höst har vi bråttom att ta igen allt vi missat, allt vi inte hunnit göra, och lever så fort att känslan i livet går upp en halv ton innan vi verkligen lever livet på ålders höst när vi sjunger på den sista refrängen!
Så kommer då slutet – vem önskar inte att i döden göra en storslagen sorti som inte går någon obemärkt förbi, som inte lämnar någon oberörd och som får alla att minnas oss? Ett slut som får alla att tro att hela historien längs vägen var ett enda stort fantastiskt äventyr?
Ett så enkelt mönster som är så svårt att leva efter, att sätta i verklighet.
Ekorrhjulen snurrar oftast bara vidare utan att vi kan stoppa, dalarna är ofta så djupa att vi kanske inte orkar oss hela vägen upp igen, trumslagen slår oss ibland så hårt att vi domnar bort och ger upp.
Takttrampet ökar kanske inte så lätt och mot slutet har man kanske skapat för många sorgliga toner för att orka med ett storslaget slut.
Har man halkat ner i moll kan vägen till dur va svår att hitta.
Men vi kanske ska ha i tanken att leva livet som en schlager – Kärleken övervinner Allt, ur all bitterhet tar vi revansch, mister du en står dej tusen åter, alla möter vi den stora kärleken en dag, och varför försaka en enda liten stilla flört?
Med schlagern i ryggen kanske vi ändå finner nya vägar som alla leder vidare till bättre tongångar? Låter någonting för svårt så vet vi att
snart kommer refrängen, samma gamla visa men i en ny skepnad.
I botten finns bara kärlek, och slutet gott allting gott!
Publicerad: 2000-11-17 18:06:48
