Det som skrivs är ibland utifrån vinkeln att Barack Obama är svart och Hillary Clinton är kvinna. I en del som skrivs och sägs tangeras både rasismens och sexismens gränsmarker. Resonemanget som går är av typen jag är inte rasist, men eftersom andra är det kan Barack Obama inte bli vald. Eller jag är för jämställdhet, men eftersom andra trycker ner kvinnor som strävar mot makt och inflytande kan Hillary Clinton inte bli vald. Och hur skulle det se ut om de till och med ställer upp tillsammans i höst i någon kombination? Kanske är det just vad en majoritet av väljarna i USA just nu vill. Naturligtvis finns det de som inte vill ha en svart eller en kvinna som president. Å andra sidan finns det också ganska många som inte vill ha ytterligare en vit man som president.
Just nu har två av Europas största städer, Paris och Berlin, en öppet homosexuell borgmästare. Tyskland har även en öppet homosexuell partiledare i FDP:s Guido Westerwelle. Sverige har en öppet homosexuell miljöminister i Andreas Carlgren och efter förra valet fick alla partier i riksdagen utom två ledamöter invalda som är öppet homo- eller bisexuella. En av kommissionärerna i EU-kommissionen, britten Peter Mandelson, är öppet homosexuell. I Italien är en av parlamentsledamöterna, Vladimir Luxuria, transperson och Australien fick nyligen, i form av Penny Wong, sin första öppet lesbiska minister. I USA finns för närvarande två öppet homosexuella ledamöter i representanthuset; en man och en kvinna.
Att vara kvinna eller svart är inget, till skillnad från hbt-person, man kan dölja. Men förtrycket har genom tiderna varit likartat och bestått i berövande av makt över det egna livet och förvägrande av människovärde. Det är dock inget som säger att en kvinna med makt kommer föra en politik som kan sägas gynna kvinnor och minoritetsgrupper i deras emancipation. Margaret Thatcher missgynnade tvärtom under sin tid som premiärminister i Storbritannien hbt-personers rättigheter. Hon förde ingen politik som på något sätt utgick från hennes eventuella erfarenhet av att vara extra utsatt i och med sitt kön. Kanske historien, trots allt, paradoxalt nog kommer att ge henne ett erkännande för detta? Kanske innebär det att hon ansåg kön vara en så perifer del av hennes ingång till politiken att könet för henne inte kunde ha någon som helst bäring på hennes politiska ställningstaganden? Att vilja välja Hillary Clinton främst för att hon är kvinna eller att vilja välja Barack Obama främst för att han är svart borde uppfattas som en förödmjukelse mot dessa kandidaters sakpolitik. På samma sätt är Paris eller Berlins borgmästare självklart inte valda till sina ämbeten varken på grund av eller trots att de meddelat sina väljare att de är homosexuella.
Kanske blir Hillary Clinton USA:s nästa president. Kanske blir Barack Obama det. Eller, som vanligt, en vit man. Både Clinton och Obama har dock visat att tiden är inne då kön eller etnisk tillhörighet är oväsentligt för vem som ska kunna inneha världens mäktigaste ämbete. De bedöms på sina egna meriter. Tiden då världen kan få se den första öppet homosexuelle presidenten bli vald har dock ännu inte infallit. Men eftersom det finns borgmästare, partiledare och ministrar runt om i världen, män och kvinnor, som är öppet både homosexuella och bisexuella, och faktiskt även någon enstaka som är transperson, så borde den tiden inte vara alltför långt borta. Men vi kan aldrig välja dem för att de råkar vara hbt-personer. Vi ska välja dem för att de är de mest lämpade för sina uppdrag.
Lars Jonsson
redaktör tidningen Kom Ut
Hillary For President-klubb på Qruiser
Barack Obama till President i USA 2008-klubb på Qruiser
Publicerad: 2008-02-08 16:20:10
Uppdaterad 2020-11-09
