Glücks opera om Orfeus är ett av de mest omarbetade och omtolkade verken i höjdtonshistorien, men trots snart tre sekel på nacken är den alltid aktuell. Genom åren har rollen som Orfeus gått från att vara en kastratsångare, via den oskurna varianten countertenor till att faktiskt på 1800-talet byta kön och framföras av en mezzosopran, även om man under 1900-talet helt enkelt ibland gått åt helt andra hållet och låtit en manlig baryton ta hand om hela kalaset.
Den hårt marknadsförda uppsättningen i Stockholm är fransmannen Berlioz populära version, och alternerar i huvudrollerna gör världsstjärnorna Anne Sofie von Otter och Anna Larsson. Alla tre solister är faktiskt kvinnliga trots att två av rollerna är män, för även kärleksguden Amor har fått bröst. Men å andra sidan jämnar det ut sig för det har varken sparats på tyll eller blonda peruker hos den manliga balettkören.
Det är en helt ny Orfeus som Mats Ek låter oss möta i sin regidebut på Operan. Det är en gammal, skallig änkling som sörjer i ensamhet, och utan varken höftskynke eller lyra kommer denne Orfeus otäckt nära inpå skinnet. Kärlek och saknad är densamma var sig du är gammal eller ung, tror på Gud eller Zeus, eller om du har gett ditt hjärta till en man eller kvinna.
Det blir aldrig sentimentalt trots att det här är sorgens opera framför andra. Ibland fnissas det till i publiken åt den humor som faktiskt finns i koreografi, scenografi, kostymer och regi, och strax efter pausen slår det mig att huvudrollerna utseendemässigt påminner om Sverker Åström och Idol-Amanda. Lekfullheten är efterlängtad. Det märks på hela ensemblen i detta hus så tyngt av traditioner, och det märks på publiken. Kungliga Operans uppsättning av Orphée är en 300-år gammal, välbehövlig, vitaminkick.
http://www.qruiser.com/clubs/club.php?id=12755
Källa: Operabögarna-klubb på Qruiser
Publicerad: 2007-12-12 12:00:00
Uppdaterad 2022-09-08
