I de snillrika arrangemangen, som live framhävs ytterligare, har alla stråkar bytts ut till blåsinstrument. Den underskattade blockflöjten får glänsa i solopartier, och tillsammans med valthorn, trumpet, saxofoner och tvärflöjt ger oss den tre man starka blåssektionen en ljudresa utöver det vanliga. Wainwright själv varvar mellan att sitta vid flygeln, spela gitarr och ibland bara sjunga.
Av de fyra konserter jag hittills sett med honom, är det här den mest avspända. Han vågar sig mer och mer fram till scenkanten, där hans charmigt oslipade manér övergår i glad spontankoreografi. Om musikerna känns betydligt tröttare än vid turnéns början i somras i Köpenhamn, så är Wainwright själv på ett strålande humör, och överlag känns konserten väldigt tajt.
Det enda jag saknar i ljudbilden är de kvinnliga körsångarna, som både på den förra turnén och på skiva tillför en aggressivare energi än de falsettsjungande manliga musikerna.
Wainwright, som ogenerat inpireras av musikal och opera, säger att han upplever Stockholm som ett vackert sagoland. Han frammanar andarna av två av sina favoritsångare, Jussi Björling och Birgit Nilsson, innan han akustiskt låter sin vibrerande naturkraft till röst fylla lokalen i en irländsk folkvisa. På sitt karaktäristiska sätt flamsar han som en drama queen emellan låtarna, härmar Greta Garbo och stöter på publiken, för att utan förvarning helt seriöst gå in i en känslig ballad utan ironi.
Det är slående att Wainwright breddat sin publik med den senaste plattan, och på Cirkus minglade människor av alla åldrar och kön (vid Judy Garland-konserten i New York i somras ekade damtoaletten tom i pausen).
Några godbitar från föregående fyra plattor varvades med sånger från Judy Garland-konserten, där Wainwright på Carnegie Hall återskapade Garlands legendariska konsert från 1961. Konserten släpptes på dvd i tisdags.
Wainwright gör sällan sin publik besviken vad gäller extranummer, vi som såg honom på Södra Teatern för ett par år sedan glömmer aldrig strippnumret, där hela orkestern halvnakna framförde Old Whore´s Diet, för att sedan alla klä ut sig till den elaka häxan från Trollkarlen från Oz. På den här turnén har orkestern en än större utmaning, när de återskapar originalkoreografin ur filmen Summer Stock från 1950, med Rufus Wainwright själv i centrum, klädd i Judy Garlands smokingjacka med svarta strumpbyxor, högklackat och hatt, sjungandes Get happy (jämför gärna versionerna på YouTube).
Med en svartvit broschbekädd amerikansk flagga som fond (det svarta symboliserar allt ont som kommer från Amerika och glittret allt gott) tar han efter tre generösa timmar avsked i sin Judy-drag med en gitarr på magen, sjungande Gay Messiah.
No, it will not be me, Rufus the Baptist I´ll be. Den planen fungerar utmärkt.
Ulricha Johnson är skådespelare och sångerska, skriver vanligen i Tidskriften Opera
http://www.qruiser.com/clubs/club.php?id=72064
Källa: Rufus Wainwright-klubb på Qruiser
Publicerad: 2007-12-04 22:32:19
Uppdaterad 2017-12-06
