– Kursen är den första i sitt slag i världen, säger Karin Lenke.
– Det har hållits många liknande kurser tidigare med olika aspekter på mänskliga rättigheter, men det här är den första kursen med hbt-tema. Vi fick 160 ansökningar och försökte välja ut de deltagare som vi tror har mest möjlighet att påverka i sina länder.
Under tre veckor får deltagarna möjlighet att prata hbt, utbyta erfarenheter och skapa nätverk. En söndag får dock seminarierna ge vika för pepparkaksknapring och nya möten, i programpunkten ”Private Sweden meet with a Swedish LGBT family”. Jag träffar Sathya och Usha från Indien, som kommer hem till Manu Seppänen Sterky och Markus Sterky. Det blir ärtsoppa och pannkakor, och långa diskussioner om hbt-rättigheter i Sverige och i Indien.
Usha är jurist, och säger till sin familj att organisationen hon jobbar för är en human rights organization. Skulle hon berätta att hon jobbar för hbt-människors lika rättigheter skulle de inte förstå. Sathya kommer från organisationen Sangama, och hon säger att folk omkring henne tycker att det är konstigt bara det att hon bor ensam.
– Familjen räknas på ett helt annat sätt i Indien, säger hon.
Om jag bor ensam, frågar de var är din man. Säger jag att jag är frånskild, frågar de men var är din mamma. Säger jag att jag inte vill bo med min mamma säger de men var är din mormor. Det är mycket traditionellt, det finns så många förväntningar på en. I det klimatet är det inte läge att berätta att man är bisexuell.
De flesta bögar i Indien är gifta, berättar hon. De lägger alla korten på bordet för sin blivande fru, och kvinnorna accepterar att ingå i ett äktenskap där de troligtvis aldrig kommer att ha sex. Manu frågar om det är vanligt att homosexuella män och kvinnor gifter sig med varandra som en praktisk lösning, och Sathya skrattar.
– Vilka homosexuella kvinnor? Var är de? Visa mig!
Kvinnorna är överens om att det finns tre stora områden att förändra. Det handlar om hälsa, skola och lagstiftning. I Indien är straffet för homosexuella handlingar 10 års fängelse, och även om lagen inte används så hänger den som ett hot över hbt-samhället. Om det nu kan kallas ett samhälle, enligt kvinnorna finns det inte många träffpunkter att tala om, och de som finns är för män.
– Jag har insett hur viktigt det är att folk ska våga komma ut ur garderoben, säger Usha.
Kan de inte komma ut, så vågar de inte efterfråga den vård de behöver. Förutom problemet med hiv blir de ofta deprimerade och det förekommer mycket utpressning mot hbt-personer. Men för att de ska våga komma ut behövs en avkriminalisering av homosexualitet och sexualundervisning i skolorna.
Trots den mörka bilden de målar upp, tycks det vara en förändring på gång.
– Om man till exempel skulle hålla varandra i handen på bussen, då pekar folk och viskar, kanske blänger de på en eller fäller en kommentar. För några år sedan hade de kastat ut en från bussen!
Jag lämnar Sathya, Usha, familjen Sterky och deras vänner Malinda Flodman och Sofia Scherman vid matbordet, där ärtsoppan står redo att avnjutas. När kvinnorna kommer tillbaka till Indien väntar en veckas uppföljning någonstans i Asien, och förhoppningsvis fortsatt kontakt med de andra kursdeltagarna. Nästa år håller RFSL och RFSU kursen igen, då med deltagare från andra regioner.
http://www.qruiser.com/clubs/club.php?id=36600
Källa: RFSU-klubb på Qruiser
Publicerad: 2007-12-04 17:12:46
Uppdaterad 2018-04-20
