The Gendercator blev inbjuden attvisas under Frameline men efter en organiserade protest som pågick på den populära webbsidan Left In San Francisco, bestämde sig Framelines programledning för att ta ut filmen. En motprotest pågick under filmvisningskvällen i sektionen OUTerLimits, om futuristiska och experimentella filmer.
The Gendercator handlar om en kvinna som heter Sally Sunshine och som på 70-talet slocknar i skogen efter en vild festnatt. Hon vaknar utan att ha åldrats år 2048 med långt smutsigt hår och smutsiga kläder och blir intagen till ett sjukhus. Läkaren träffar henne i nytvättade kläder, jeans och skjorta, och kortklippt hår, en butchdyke från 70-talets USA. Enligt läkaren ser hon inte ut som en kvinna eller man från 2048. Sally får ett besök av ett äldre par, en man och kvinna som känt Sally från 70-talet. Mannen berättar att han var tvungen att byta kön för att enligt det religiösa och konservativa USA år 2048 kan man inte vara en manlig kvinna eller kvinnlig man. Läkaren vill tvinga Sally att träffa The Gendercator för ett könsbyte (sexual reassignment surgery). Radikala lesbiska kvinnor försöker att rädda henne från sjukhuset. Men plötsligt vaknar Sussie Sunshine och är tillbaka i 70 talet.
Crouch menar att filmen är en satirisk frågeställning kring det medicinska etablissemanget som vill skära bort vad som är kvinnlig. Transexuella I San Francisco tog illa up och skrev ett protestbrev till Frameline, trots att bara sex personer hade sett filmen. Möten med transexuella och andra från HBT-samhället har pågått i San Francisco sedan dess. Crouch kommer att bjudas in till San Francisco vid ett senare tillfälle för diskussion och visning av filmen.
Det har nämnts att filmen väcker horisontal ilska, ett fenomen som uppstår då vertikalt tryck från de överordnade makterna i samhället, såsom ett binärt förhållningssätt till genus, skapar konflikt mellan de underordnade.
Framelines kontroversiellt beslut är ett problematiskt prejudikat för HBT-konstnärer och den konstnärliga processen. De som protesterar menar att Frameline blev påverkad utifrån utan att låta filmen visas och får den respons som alla filmer kan mötas av på festivalen. The Gendercator har tidigare visats på andra HBT-filmfestivaler i USA men kan nu inte längre räkna med att visas inom ett HBT-sammanhang, enligt Crouch. Framelines programdirektör Jennifer Morris menar att det är fritt fram för filmen att visas på andra transfobiska festivaler.
Varför gjorde du filmen The Gendercator?
– Jag är ingen teoretiker, bara en filmare och konstnär. Jag vill ifrågasätta hur dagens lesbiska kvinnor har förändrats på grund av samhällets könsfixering och könsordning. Varför det medicinska etablissemanget vill förändra den kvinnliga kroppen.
Varför tror du att din film har mött protester?
– Några transsexuell påstår att de är framställda som monster i filmen, men så är det inte alls. Om jag säger att det är ok att vara en kvinna menar några att är jag anti-transexuella men jag är inte emot transexuella. Jag vet att det jag har skrivit om filmen har blivit felaktigt citerat på ett negativ sätt för att attackera filmen och skapa en protestkampanj.
Hur ser filmen ut jämförda med andra filmer på Frameline?
– Filmen är en futuristisk satir. Jag använder mig av genren science fiction och några tyckte att trots det så var det oacceptabelt att framställa kroppsliga förändringar i en satirisk framtid. Det fanns en annan film på Frameline -The Incredible Dyke (Kurt Koehler, James Edward Quinn, 2007) – som framställer butchlesbiska som rovdjur i en bar, men så är det inte i verkligheten. Har du någonsin sätt en lesbisk bete sig så? Jag kan inte förstå, efter att jag har sett andra filmer i programmet, att min film var så motbjudande. Som till exempel en film av Bruce La Bruce (Give Piece a Chance, 2006) där lesbiska kvinnor blir våldtagen och tycker om det (som Patty Hearst under 70 talet). Och jag tycker om Bruce La Bruce.
Hur gör du film, vad är dina syften i filmspråk?
– När det gäller mina filmer, gör jag nästan alltid filmer om kvinnor, flickor och lesbiska. Det är mitt största intresse och prioritet i livet. Mina kvinnliga karaktärer är människor med självsäkerhet och är starka trots sina brister – precis som kvinnor i min omgivning som jag ser hela tiden. Mina filmer handlar om kvinnor och tjejer som förhandlar sitt genus i förhållande till familj, religion, social och politisk engagemang och ekonomiskt begränsningar.
Moira Sullivan är medlem av Svenska Filmkritikerförbundet, CinéFemme Forum
http://www.catherinecrouch.com/
Källa: Catherine Crouch hemsida
Publicerad: 2007-09-06 12:00:00
Uppdaterad 2021-03-05
