Sångaren Hank von Helvete hälsar all bögar välkomna från scenen och struttar om kring med sin rejält tilltagna kagge blottad för hela publiken.
Gamla paradnummer som ”Prince of the Rodeo” (”Sperminator of the asshole”), och Sailor Man (”Oh sailor man, come take my hand”) blandas med nya hits som ”Hell Toupé”. Däremot saknar jag världens kanske första bear anthem ”Everybody Loves a Chubby Dude”. Jag träffade Hank på Bögjävlarnas natt och senare på kvällen får jag tag på honom på telefon och kan fråga honom hur det käns att vara björnikon.
– Är jag? Vad kul. Jag älskar svenska bögkuluren. Vi är ju heterofiler men att vara gayikon har jag ingenting emot. Jag tror att man måste vara minst 25% gay för att vilja åka på festival. Det handlar om kamratskap.
Har du sett något på festivalen?
– Jag skulle sett på Roky Erickson men vi började supa med ett gäng från Carlings och blev fulla och missade det.
Vad vill du hälsa de svenska bögarna?
– En stor bamsekram till er allihop.
Jag är däremot inte för full och inte beredd att missa legenden Roky Erickson. Outsiderartisten från Austin har plågats av mentala problem sedan sluteta av sextiotalet men för kvällen verkar han samlad och fokuserad. Atlantis är fyllt till bristningsgränsen och publiken skrålar med i klassiker som ”Night of the Vampire och ”You’re Gonna Miss Me” och skanderar ”Roky, Roky”, tills 60-åringen faktiskt börjar se rejält rörd ut. Går förbi Pampas på vägen där i från och hinner med sista minuterna av The Ark. Ola Salo utgör festivalens kanske queeraste inslag med hotpants, gogo-stövlar och blå ögonskugga. Men ljudet är lite tamt och för mig gör inte låtarna något vidare starkt intryck.
Vi hinner ockå med Manic Street Preachrs som gör ett otippat starkt gig med tanke på att deras senaste skivor inta varit några stora mästerverk. Nina Persson gästar och som vanligt är Cardigans sångerskans röst inte direkt vad den borde vara live. Istället är det sångaren James Dean Bradfield som imponerar med en mogand och scenvana som lyser upp hela festivalen. Om de bara kunde översätta det till nästa skiva så kanske vi kan börja snacka comeback.
Jag stöter på Kristoffer från torsdagen och han berättar att RFSL Ungdom anordnat en spontan prideparad genom området med cirka 50 personer och fin respons. Jag grämer mig lite för att jag missat det men så är det ju alltid när man är på festival. Man får räkna med att missa ungefär 50% av allt man föresätter sig att se. Däremot är jag inte beredd att missa Pet Shop Boys. Och trots att regnet öser ner och jag är blöt in på bara kroppen dansar jag mig igenom hela deras supervisuella show. De brittiska antirockarna är kända för att inte vilja ge regelräta konserter och tidigare har de använt sig av bland andra regissören Derek Jarman för att ge sina konserter en spektakulär inramning. Den här gången är det scenografen Es Devlin tillsammans med koreografen Hakeem Onibudo som styrt det visuella elementet. Och det är något utöver det vanliga. Att dessutom kunna back upp showen med en obruten radda hits gör konsetren till en mäktig upplevelse. Och en värdig avslutning för både mig och mina tygskor som nu är redo för papperskorgen. Dyblöt och lycklig sätter jag mig på festivaltåget och tar farväl av ännu ett år på Hultsfred.
Publicerad: 2007-06-19 23:40:36
Uppdaterad 2016-11-15
